Sara Johansson

I måndags kallade statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) till presskonferens om vad Sverige ska driva för linje i de kommande förhandlingarna om EUs nästa långtidsbudget. För den som följer svensk EU- och jordbrukspolitik var det ungefär lika säkert som döden och skatterna att det skulle sägas något om jordbruksstödens del av budgeten.

Regeringsföreträdarna förvånade inte. Jordbruksbudgetens andel av nuvarande utgifter ställdes mot en "modern budget" där mer resurser går till "genuint gemensamma problem och utmaningar" där samarbete ger ett "genuint mervärde". Till dessa unionsvärdiga områden räknar regeringen klimatförändringarna, migrationen och konkurrenskraften. För att ge mer plats åt dem måste jordbruksbudgeten krympa.

Myndigheten Svenska institutet för Europapolitiska studier, SIEPS, kom förra året med <a href="http://www.sieps.se/sv/publikationer/rapporter/success-factors-in-eu-agricultural-negotiations-201610">en intressant rapport</a> om vad som ger framgång i jordbruksförhandlingar i EU. Där konstateras bland annat att den svenska tendensen att hålla på principer in i det längsta kan komma i vägen för möjligheten att åstadkomma önskade förändringar. Principen att jordbruksstöden är inte bara felkonstruerade utan helt enkelt fel är det närmaste en trosartikel den sekulariserade svenska politiken kommer.

Med en sådan ideologisk övertygelse blir det svårare att försvara de delar som trots allt fungerar, eller åtminstone gynnar egna intressen. Det handlar inte så mycket om att äta kakan och ha den kvar, som att försöka få en så stor bit sockerkaka som möjligt samtidigt som man bestämt hävdar att man är glutenallergiker.

Stefan Löfven talade i måndags om vikten av att övertyga de andra nettobetalarna om det kloka i den svenska budgetlinjen. Det kan låta enkelt, vem vill fylla det gapande resurshål som Brexit lämnar efter sig?

Men det är inte lika självklart att andra vill skära på just jordbruksbudgeten. Förra gången en långtidsbudget skulle förhandlas var Alliansregeringens Sverige och ett annat land de enda som krävde nedskärningar på just jordbruksstöden. Om länder som Frankrike, Tyskland och Nederländerna är mer intresserade av en magrad jordbruksbudget den här gången återstår att se. Vapendragaren då var Storbritannien, och där har Sverige av uppenbara skäl inte mycket att hämta den här gången.

Det är en välbekant visa om krympta jordbruksstöd som hörs när statsministern och finansministern sjunger upp inför förhandlingarna om EUs långtidsbudget. Frågan är om de hittar någon som vill delta i kören, skriver Sara Johansson i en kommentar.

Den vanliga svenska visan hörs när EUs budget diskuteras.