Varför värnas inte jobben som finns?

Socialdemokraterna beslutade på sin kongress att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och att inga ungdomar ska gå arbetslösa mer än 90 dagar.

Sådant här är lätt att besluta om. Att stampa fram arbetskraft är en sak men att se till att det finns arbeten att gå till är en annan. Det måste finnas någon som ger de arbetsvilliga ett arbete.

Denna någon är normalt en företagare. Det behövs en företagspolitik som gör att företag kan växa och anställa. Hellre ett stabilt företag med 50 anställda i en ort än 50 enmansföretag, som snart är vilande.

En av de främsta kritikerna mot EU:s jordbrukspolitik är moderaten och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark. I Helsingborgs Dagblad skrev han en debattartikel i lördags i vilken han återigen vittnar om hur glädjande det är att jordbruksbudgeten bantas.

Den uppfattningen är ju inte ovanlig bland våra politiker. Det är häpnadsväckande att de, som gärna kämpar för att jobben ska stanna i Sverige, utan att blinka struntar i vilka följder kapningar av EU-budgeten får för sysselsättningen.

Jobben såväl i primärproduktionen som i livsmedelsindustrin minskar redan kraftigt i Sverige. Det sker utan protester. Det är en gåta att ingen tar strid för dessa jobb. Varför är det okej att just de flyttar utomlands?

Visst är det bra med innovationskluster, forskningssatsningar och annat som såväl Socialdemokraterna som Gunnar Hökmark vill ha, men innan detta ger jobb så måste man väl ta hand om de jobb vi trots allt har?

Enligt Lantbruksbarometern tänker 34 procent av mjölkproducenterna dra ned eller sluta inom tre år. Det innebär rimligen att ett antal människor, bönder och anställda i kringnäringarna, anmäler sig till arbetsförmedlingen.

De måste ha en arbetsgivare att gå till. En som har villkor som gör att han eller hon kan utöka. Annars får alliansen ännu mer kritik för att arbetslinjen inte fungerar och Socialdemokraterna når inte sitt mål 2020.

Det hade inte behövt ske om någon hade värnat om livsmedelsjobben.