Sara Johansson

Sverige har förlorat mycket mark i jordbrukspolitikens maktcentrum. Efter det senaste EU-valet fanns det ett rekordstort antal svenskar i EU-parlamentets jordbruksutskott, en för svenska bönder ofta viktigare beslutsinstans än Sveriges riksdag. Marit Paulsen (L) behöll sin ordinarie plats och tre suppleanter kom till: Peter Eriksson (MP), Fredrick Federley (C) och Peter Lundgren (SD). I EU-parlamentet kan en ersättare vara lika drivande i ett utskott som en ordinarie ledamot.

Även om man räknade bort Peter Lundgren som från början var tydlig med att han inte hade några planer på att ägna sig åt jordbruksfrågor så gav den svenska uppslutningen möjligheter till inflytande över EU:s jordbrukspolitik som saknade motstycke i svensk EU-historia. Två och ett halvt år senare är det bara Fredrick Federley och Peter Lundgren kvar.

Vad hände? Svenska politikers allmänna ointresse för jordbrukspolitik hände. De ersättare som tog Marit Paulsens och Peter Erikssons platser när sviktande hälsa respektive en krisande regering kallade hem dem från Bryssel hade inte mycket val när de först kom till parlamentet. De tog över sina föregångares utskottsstolar, och i Jasenko Selimovics (L) fall, ett pågående arbete med att ro delar av EU:s djurhälsolagstiftning i hamn.

I halvtid i EU-parlamentets femåriga mandatperiod är det vaktombyte i utskotten, och både Jasenko Selimovic och Jakop Dalunde (MP) tog chansen att lämna jordbruksutskottet i januari. Så sent som en månad tidigare uttryckte Jakop Dalunde i en intervju med ATL sin vilja att jobba för mer stöd till ekologisk odling och en utfasning av direktstöden. Det kommer han inte ha så mycket utrymme för i industriutskottet, trafikutskottet eller utrikesutskottet.

Man kan inte klandra enskilda folkvalda för att de inte är intresserade av ett specifikt politikområde, och är de inte det är det ju bara bra om de inte tar upp plats i ett utskott med det området som sitt huvudansvar. Det är bara det att svenska politiker, oavsett färg, är oerhört glada i att kritisera EU:s jordbrukspolitik, och hylla svenska lagar och regelverk som går längre än EU:s lagstiftning. Varför är de inte då mer intresserade av aktivt jobba för att förändra den?

KOMMENTAR. ATL:s politiske reporter Sara Johansson ställer frågan varför svenska politiker är så glada i att kritisera EU:s jordbrukspolitik, men så ointresserade av att förändra den?

Varför är svenska politiker så glada i att kritisera EU:s jordbrukspolitik, men så ointresserade av att förändra den?