Min skogsfastighet har en fastighetsbeteckning precis som alla andra. En ganska anonym sådan, precis som de flesta andra. Men vi som kommer härifrån kallar den alltid ”Gravdalen”.

De som hör namnet för första gången brukar reagera, tycker det låter otäckt och hemskt. För oss andra är det bara ett namn.

Men namnet Gravdalen har förstås sin alldeles egna historia och den här underliga våren har jag tänkt mycket på den.

Under 1800-talet härjade koleran i Sverige. Ingen gick säker då heller för sjukdomen som drog fram i flera omgångar och särskilda kolerakyrkogårdar anlades. En av dem i den skog som jag nu har förmånen att äga och förvalta.

Just den här kolerakyrkogården användes dock aldrig. Inga döda fick sin sista vila här. Det finns inget minnesmärke och jag vet inte exakt på vilken plats kyrkogården var planerad. Bara namnet finns, Gravdalen.

Det är en konstig vår vi är med om. Naturen och skogen är lika vacker och prunkande som vanligt men inget annat är sig likt.

Livet är inte rättvist. Det vet de flesta av oss. Nu vet vi också att inte heller coronaviruset drabbar oss rättvist. En del blir lindrigt sjuka, andra drabbas hårt. En del dör. Det är inga roliga tider.

För mig – och jag tror för många andra – har skogen den här våren blivit en viktig plats för rekreation, vila och upplevelser. När vi inte kan umgås med varandra får vi umgås med naturen. Jag funderar också över namnet Gravdalen och känner samhörighet med de människor som levde då.

Tittar vi lite noggrannare i skogen i Sverige finns spåren av våra förfäder och deras liv och arbete överallt omkring oss.

Det finns lagar och regler för fornlämningar och kulturlämningar. I Skogsstyrelsens senaste uppföljning visar det sig glädjande nog att skadorna på dem minskar för andra året i rad. När uppföljningarna startade 2012 var 36 procent av de undersökta lämningarna påverkade eller skadade av skogsbruk. Sedan dess har resultaten pendlat, men är i år nere på 27 procent. Det är bra att det blivit bättre, men siffran 27 visar att vi kan ta ännu mer hänsyn. Läs på om kulturstubbar så är du med och hjälper till.

Men sedan finns också det immateriella kulturarvet och det biologiska kulturarvet. I mitt fall är namnet Gravdalen det immateriella kulturarvet. Det är ett platsnamn som inte finns på någon karta men som säger något om vår historia.

Till det biologiska kulturarvet räknar jag de växter som finns i närheten av en gammal torpruin.

Här finns inga lagar och regler och med dålig dokumentation riskerar kulturarvet att glömmas bort. Men du som skogsägare kan göra något åt det. Du kan se det som en del av förvaltandet att vårda de minnen om våra föregångares liv som finns på din skogsfastighet. Både de som syns och de som inte syns.

Skriv ner det du vet i din skogsbruksplan så att en ny ägare får chansen att föra historien vidare. Berätta också om det som hänt i skogen under din tid som skogsbrukare. Säkra minnena om Gudrunhyggen och den stora Västmanlandsbranden. Och vem vet, det kanske blir en coronahistoria i skogen också.

För många har skogen den här våren mer än någonsin varit en viktig plats för rekreation, vila och upplevelser. I sin krönika slår Birgitta Sennerdal ett slag för det immateriella och det biologiska kulturarvet.

Birgitta Sennerdal slår ett slag för det immateriella och det biologiska kulturarvet.