Vintern kom något överraskande även detta år. Nu hänger röjsågarna i garaget. Tjugosex hektar har min fru Heidi och jag röjt igenom den här säsongen. Det känns bra.

Just nu gallras ett fint 55–årigt bestånd. Jag försökte ta reda på beståndshistoriken, men den tidigare ägaren Sveaskog kunde inte ge några svar. Brandspåren syns tydligt på gamla stubbar och lågor. Fortfarande kallar jaktlaget en kulle ”granknuuln”, fast där växer nu uteslutande 15 meter höga tallar. Det säger en del, men inte mycket om hur det sett ut tidigare.

Av en slump hittade jag en sida, www.kartbild.com, med Lantmäteriets flygfoton från år 1960. Där ser man tydligt att det lämnats fröträd. Kanske blåste de ner i storstormen 1966, eller så avverkade man dem när föryngringen tagit sig. Kvar är de inte. Om de sparade träden hade varit klena granar och krokiga björkar, som var det vanliga under blädningsepoken, hade beståndet inte sett så bra ut som det gör i dag. Det måste ha varit i huvudsak tall som sparades.

I min jakt på längre tidsserier för större områden ramlade jag över boken Environment, Society and the Black Death av Per Lagerås. Genom att studera växtpollen i borrkärnor från myrar och sjöar har man kartlagt vad som växt på småländska höglandet de senaste 1000 (!) åren.

Tydligt är att vi människor successivt utökade arealen jordbruksmark och betesmark. I spåren av digerdödens intåg år 1350 dog runt hälften av befolkningen, gårdarna övergavs och skogen återhämtade sig under några århundraden. Först björk, sen bok och sist gran. Sen kom vi igång igen och den öppna markens hittills största utbredning fick vi under 1800-talet.

Sedan dess har stora delar av betesmarken och jordbruksmarken växt igen med skog. Både spontant och planterat av människan. I dag har skogen återigen samma utbredning som när Olof Skötkonung red omkring för 1000 år sedan. Av trädslagen har granen gått starkast framåt, den fanns knappt i södra Sverige på Olofs tid. Hassel, bok och ek har minskat.

Jag tror att vi måste titta längre tillbaka än ett människoliv för att bättre förstå landskapsutvecklingen och varför vi har den biologiska mångfald vi har i dag. Naturen är ingen stillbild. Och människan är en del av naturen. Nyligen hittades en grankotte på 1300 meters höjd över havet utanför Tärnaby. Den visade sig vara 11 200 år gammal.

Ytterligheterna inom miljörörelsen kommer alltid att göra det de kan för att undanta så mycket natur som möjligt från brukande, samtidigt som industrin alltid vill se till att de har tillgång till så billig råvara som möjligt.

Som skogsbrukare finns jag mellan dem och söker efter brytpunkten ”tillräckligt bra”. Och det gäller virkespriser, ersättning för bestånd med höga naturvärden, och de åtgärder jag själv gör i den brukade skogen för att nå målen för virkesproduktion, biologisk mångfald, och de sociala värden jag förknippar med skog.

För att förstå detta bättre har jag valt att studera en termin. Kursen Hållbart skogsbruk väntar på Umeå universitet efter nyår!

Vi måste titta längre tillbaka än ett människoliv för att bättre förstå landskapsutvecklingen och varför vi har den biologiska mångfald vi har i dag. Naturen är ingen stillbild, konstaterar ATL:s krönikör Björn Ferry.

Vi måste titta längre tillbaka än ett människoliv för att bättre förstå landskapsutvecklingen och varför vi har den biologiska mångfald vi har i dag. Naturen är ingen stillbild, konstaterar ATL:s krönikör Björn Ferry.