Utdrag ur "Storbondens pipa" av Göran Magnusson
ATL erbjuder ett exklusivt utdrag från Göran Magnussons roman "Storbondens pipa".
Några regnmoln hängde kvar men uppklarning var utlovat framåt kvällen. Odd Gerhardsson såg trött ut i det bleka ljuset.
Tröskningen borde ha varit avklarad för flera veckor sedan, dock inte i år på Ekeberga, men det var inte något man talade om. Under de senaste minuterna hade Odd inte sagt så mycket alls till sin barndomsvän som satt på sätet intill. Bägge hade passerat sjuttiofem. Det fanns en slags melankoli i Odds uttryck, färden genom några av godsets arrendegårdar och Ekebergas vidsträckta domäner blev mest markörer för minnen de delat i decennier utan att det kommenterades nu. En tittade åt ett håll, den andre följde efter. En skinande ny traktor på en gårdsplan, någon som tydligen investerat, det konstaterades men inget sades, som om de redan visste hur kommentaren skulle låta, den ransonerades bara bort i ett tyst samförstånd.
Odd ryckte plötsligt till och ena armen for upp.
”Sväng in till vänster här”, beordrade han.
”Här?”
”Bara gör det.”
Tom Zetterström som satt vid ratten bromsade och lade in en lägre växel med ett stön. En passiv protest till ingen nytta, och vred sedan på ratten som han blivit tillsagd.
De kröp fram i en skitig Range Rover, modell äldre.
”Jag är nyfiken på nyplanteringen, lite längre fram är du snäll”, fortsatte Odd samtidigt som bilen krängde på den smala skogsvägen. ”Stanna här. Precis här!”
Dörren var redan uppe och Odd Gerhardsson lämnade bilen.
”Du ser pinnarna? Ett försök mot snytbaggar. Skogsägarföreningen betalar”, hojtade han, tog ytterligare några kliv bort och stod nu ett tjugotal meter ut i skogskiftet. ”Var själv med när vi doppade plantorna i något nytt de hittat på. Ser väl bra ut, eller?”
Han studerade toppen på en granplanta. Vände sig sedan mot Tom Zetterström som inte såg ut att ha några planer på att lämna bilen.
”Att du bara orkar hålla på med allt det här”, sa Tom högt.
Odd satt kvar en stund på huk, reste sig sedan och tittade sig omkring på plantorna som omgav honom. Med sävliga steg återvände han och satte sig i sätet.
”Hur jag orkar? Vem tror du annars ska göra det?” sa han och tittade ut genom rutan på sin sida. ”Inbillar du dig att Rutger skulle ta ett enda steg här ute, bry sig om nyplanteringarna, om vår skog? Eller föreslå en ny gröda i växtföljden borta på åkern för den delen, va?”
”Inte vet jag, det var också ett tag sedan jag såg honom, hur är det med honom?”
”Det är synnerligen enkelt. Rutgers växtföljd består av två omhuldade element: mina pengar och andras kvinnor. Dessutom är han oförskämd ska du veta.”
Bilen rullade vidare på skogsvägen.
”Det var hårda ord om sin son.”
”Och fan vet vad han håller på med, egentligen?”
”En bitter gammal man, är det vad jag hör?”
Odd slog med kraft sin hand i panelen ovanför handskfacket.
”Det är bara så förbannat otacksamt!”
”Lugna dig nu Odd! Stirra upp sig, finns väl ingen anledning? Vi hänger inte med längre, kanske inte meningen heller.”
”Allt slit, och till vilken nytta?”
”Så vad gör han?” fortsatte Tom i mildare ton.
”Rutger?”
Tom nickade utan att ta blicken från vägen.
”En klubb, påstås det, somliga är betydligt mer intresserade än jag.”
”Inte vill du se honom bara trampa på i sin fars fotspår, va?” Tom kastade en snabb blick mot sin vän.
Han svängde ut på Eksjövägen på väg mot Ekeberga och torkarbladen kunde bara hjälpligt hålla undan den kraftiga åskskuren som dånade mot rutan.
Odd Gerhardsson vilade på stegen när han gick fram till drinkbordet och slog upp två glas. Parketten knirrade som alltid i den här delen av rummet, som kallades lilla biblioteket, trots att detta var det enda i huset. Tom tog emot sitt glas där han stod och tittade ut över gårdsplanen och bort mot RG:s Porsche.
De läppjade på whiskeyn efter att ha höjt glasen, givit varandra en blick och krökt lite på nacken.
”Så det blir nog han i alla fall?” Tom lyfte armen mot den låga sportbilen som lyste senapsgul där borta mot en stallvägg.
”Blir vad?” frågade Odd.
”Blir det Rutger som tar över stället?”
”Ser jag så gammal ut?”
Tom sköt ut underläppen lite.
”Tyckte bara att du antydde något.”
De avslutade sina glas på varsitt håll.
”Så, tror du vi kan tröska i morgon?”
”Har ju inte lagt sig ännu, vetet. Så det går nog.”
”Fler skurar, så är det kört”, sa Odd och parketten knarrade igen när han fyllde på glasen. Tankar samlades på var sitt håll där de nu stod framför fönstren och tittade ut över gårdsplanen. De drack utan att kommentera så mycket vad de såg där borta, den präktiga råbocken som dykt upp strax bakom allén en bit bort. Strax nedanför fönstret gick grusvägen fram emot gårdscentrat. Några solkatter gnistrade till i pölarna efter det tidigare regnet men under den senaste timmen hade det klarnat upp.
Ekeberga gods låg med skymningsljuset från väster som lyste upp några längor och fasader. Mangårdshuset, som en mittpunkt. Det rustika annexet intill och alla gårdsbyggnader däromkring som vittnade om platsens historia. Kostallet som togs ur drift redan på åttiotalet, precis som lösdriftstallet för ungdjur. En bit bort, ett par slaktsvinshus och den gigantiska gödselbassängen. Också öde och övervuxen, sedan det velats i familjen huruvida man skulle bygga ut för slaktsvin eller satsa på suggor. Man kom att göra ingetdera, och allt lades efter hand ner. Livet i stallarna inskränkte sig i dag till några hästar och alla duvor förstås, vars rappa vingslag smattrade lite överallt.
Ett lysrör var tänt i gårdsverkstaden, ett par hammarslag ekade, en radio hördes svagt däremellan. Därefter blått svetsljus som blixtrade till då och då och slog mot väggarna. En traktorförare arbetade tydligen sent med den stora gula tröskan som stod där intill. Tröskningen var planerad att återupptas i morgon. En hög nytröskat korn tornade upp sig som ett litet berg i maskinhallen och väntade på att köras in i torken varifrån en grå rök steg rakt upp mot himlen i den vindstilla kvällen.
Annexet uppfördes precis som Ekebergas huvudbyggnad under mitten av 1800-talet, också det en pampig skapelse i svagt rosa revetering. Trehundra kvadratmeter, ekparkett, koppartak, spröjsade fönster. I den nedre våningen fanns det rymliga köket med egen ingång, pigkammaren strax intill och sedan biblioteket. Därefter matsalen, det stora runda bordet med en antik kristallkrona hängandes över och som RG nu sträckte sig upp mot. Han tände den med stickorna från sin ask som bar en stor halvmåne på framsidan.
Man litade på varandra, ansvaret var fördelat och efterfrågades det inte så blandade man sig heller inte i. RG visste fortfarande lika lite som övriga gäster hur My hade tänkt regissera kvällen, mer än att han skulle bära svarta jeans och förstod att högen med de vita maskerna i hallen snart skulle komma till användning.
Strax före att gästerna anlände sågs RG lämna huset för ett kort besök i sadelkammaren, och när han återkom satte han sig på huk och tände upp raden med marschaller som ledde till entrédörren. Han var precis klar när de första billjusen träffade byggnaden mitt emot. Först anlände en taxi, paret satt där bak och betalningen tycktes dra ut på tiden men till slut öppnades bakdörrarna. Man kunde samtidigt skönja en siluett intill en gardin i det stora mangårdshuset, knappt hundratal meter från annexet.
När det nu gick mot kväll skiftade himlen i rött och mangårdshusen fick en varm ton när solen var på väg ner bakom skogsridån.
”Som att bo i en stillebentavla, fan så flott här är!” hade My utropat vid ankomsten. Under den senaste timmen hade hon förberett sig på andra våningen. Närmast drottninglik kom hon sedan ner för trappan, skred fram i mörk kappa och höga svarta skor. Över ansiktet bar hon en mask, i en matt vit kalkliknande färg. Ordentligt spända resårband så att den slöt tätt intill ansiktet. Den var tunn, hade flexibel passning men lämnade munnen öppen.
På farstutrappan utanför stod Karonen i sin mask och delade ut likadana till gästerna. Han hjälpte till att sätta dem på plats över förvånade miner, men ingen obstruerade. Intill låg ett par tunna svarta tröjor att dela ut om någon glömt eller helt åsidosatt önskemålet att gästerna skulle bära jeans och en mörk tröja, helst långärmad.
”Miss Anonymous, and who are you?” klingade det med dansk accent.
”Välkommen Carsten, hej Mette.”
”My! Den klär dig visserligen förbannat gott, men jag kan ju inte kyssa din kind”, sa han.
”Då fyller den minst ett av sina syften”, svarade hon rappt.
My visade in de första gästerna i sällskapsrummet. Den tunga gardinen var nästan helt fördragen så de dova sammetsytorna kom att framstå som vackra kulisser bakom kvällens värd. RG stod där iklädd sin mask, ett kort ”välkommen” hördes och han sträckte fram välfyllda glas.
”Tack så mycket”, sa Carsten med energi i rösten som om han skulle utveckla något mer men i stället förde RG talan, konstaterade att han fått internationella gäster. ”Och ni är vännerna till My förstår jag? Ett faktum som onekligen bygger på mina förväntningar.”
RG tog tid på sig att förklara vem han var och på vilken plats de befann sig. Maskerna frånsvor han sig allt ansvar för. ”I sinom tid ska hon säkert förklara syftet, vår kära My”, tillade han och lät vardaglig i tonen. ”Var ska ni bo? Här finns så klart plats.”
”Scoutgården, tror jag. I byn här intill”, sa Mette. ”Men tack, det var omtänksamt av dig.”
Mette och Carsten fortsatte in i rummet längs väggar packade med böcker, pratade mest lågmält med varandra, vände på några böcker och ett par konstmagasin på ett bord intill. Även för Carsten Rasmusen, luttrad av märkliga event i Köpenhamns reklamvärld framstod kvällens upptakt i annexet på Ekeberga som svårslagen. Han och Mette lät sig bara föras med in i omgivningen, väl förplägna och omhändertagna i någons händer. Anvisningar var givna, ingen egen djupare analys behövdes just nu. Bägge lät sina drinkar bli påfyllda innan de sökte mer aktiv kontakt med det övriga sällskapet som nu hade anlänt. Eva och Tore steg in i rummet tillsammans med Erik strax därefter.
Erik hade satt sig i rävsaxen efter den blöta kvällen på La Luna, en muntlig överenskommelse med RG om en gemensam middag för att ”reda ut tjafset mellan familjerna”, RG:s geniala drag med en förtrolig hand på hans axel. Då backar man inte. Man sväljer sitt mått av stolthet, accepterar, tackar ja till inbjudan. Ikläder sig därefter av någon anledning rollen som den ivrige pådrivaren för att förmå även Tore och Eva att tacka ja till middagen på godset.
Erik antog att Eva var nyfiken på att för första gången få komma på fest till byns gods Ekeberga. Sannolikt gällde detsamma Tore, men han visade mest upp sin återhållsamma sida. Tore var svårtolkad till sin natur och hans reaktioner för sociala tillställningar kunde rymma allt från lyriskhet till ren skepsis. Det senare hade dominerat denna gång och hade han vetat att de skulle få masker spända för ansiktet, tvingas kliva in i ett slags skådespel som regisserades av den märkliga My Holmén som de träffade på midsommarfesten i fjol, så skulle nog i alla fall Tore ha vägrat. I stället skulle han väl ha befunnit sig på skogsstigarna med hunden till långt in på kvällen.
Erik och Carsten identifierade varandras röster direkt och tog om varandra, det var ett tag sedan de sågs. Carsten hade nog kunnat förutse att de skulle träffas men själv hade Erik inte en aning.
Han omfamnade även Mette kort.
”Det var ett tag sedan”, sa hon och höll distansen till hans kropp med stela armar som talade tydligt.
Det slog honom att åren som passerat sedan deras korta förhållande under några sommarveckor innebar att de nu hälsade på varandra med samma intresse som på en avlägsen släkting. I botten en gemenskap och några hemligheter som ingen kunde radera, men som börjat lösas upp i glömska och förträngning. Man kunde dela några av de mer oförargliga sommarminnena även nu högt i offentligheten, men inte mer.
Eva och Mette skrattade bakom sina masker och frågade My, som nu också stigit in i rummet och gjort sig av med den långa kappan, hur länge spektaklet skulle pågå och påtalade att deras dyra make up redan var på glid.
”Och precis det är avsikten”, svarade My kryptiskt. Som om hon knappt kände igen dem trots att de under flera dagar festat tillsammans ett år tidigare på Källetorp. Hon klingade sedan i sitt glas med en penna som hon lyft från skrivbordet.
Framför henne stod sju personer i likadana masker och kläder. Erik ställde sig längst ut på kanten. En liten grupp människor med vita ansikten i någon slags matt syntetmaterial riktade mot henne. Hon vek upp sin iPhone och tog helt lugnt ett par bilder på sällskapet som stod uppradat framför henne.
”Träng ihop er, så där ja ...”
Rummet lystes upp.
”Stå kvar, ihop igen”, uppmanade hon och tog ytterligare en bild, nu utan blixt. Hon knappade vidare med sina tummar och Erik befarade att han nu satt på pränt på ytterligare en Instagrambild.
Hon lade ner mobilen igen.
”Men låt oss sätta oss, så varsågoda in i matsalen.”
* I berättelsen som följer förekommer autentiska platser, organisationer och händelser men handlingen och personerna i boken är enbart en produkt av författaren själv och hans fantasi.