Utan frivilliga hade det aldrig gått

Solkurvor på vägräckena av hettan. Vägtrummor av plast som brann ur och måste ersättas för att vägen ska bli körbar för räddningsfordonen.

Detaljer från den stora skogsbranden i Västmanland kommer fram som tydliggör under vilka förhållanden som branden bekämpades.

Räddningsledaren Lars-Göran Uddholm berättade för ATL om detta vid mässan Mellanskogselmia i Sala i förra veckan.

Han slog också fast att utan frivilliggrupperna hade det aldrig gått att få kontroll på elden.

Är det något som blir tydligt vid samtal med dem som på ett eller annat sätt var involverade i, eller drabbade av, branden är det att folk ställer upp och tar ansvar.

Elisabet Pettersson, ordförande i Färnebo-Fläckebo LRF-avdelning, är en av alla de som trädde fram. De som hade utrustning erbjöd den till Elisabet, de som behövde utrustning fick den via Elisabet. Grävmaskiner, skogsmaskiner, gödseltunnor, fyrhjulingar…

Ur det inledande kaoset uppstod spontant centralpunkter på fem olika platser. Utan att invänta order uppifrån satte folk i gång.

Också kyrkan trädde fram. Församlingsgårdar öppnades genast och blev också samlingspunkter. Förmodligen kommer kyrkan att spela en viktig roll också framöver, när fastighetsägarna får komma tillbaka till sina marker. Avspärrningar gäller ännu, området är farligt. En skogsägare jag talade med hade kluvna känslor inför tanken att återse sin skog; å ena sidan vill han få klarhet, å andra sidan befarar han det värsta.

Militären har deltagit i släckningen. Med militären menar vi numera Hemvärnet – som ju består av frivilliga. De har ställt upp. Enligt Lars-Göran Uddholm var det inga problem att mönstra 600–700 personer från Hemvärnet.

Civilsamhället bestod provet, som Mellanskogs ordförande Karin Perers uttrycker det.

Också det offentliga Sverige gjorde det, anser hon, och får medhåll av företrädare för LRF och skogsägarorganisationer som lovordar dialogen med regeringen och länsstyrelsen.

Men mycket återstår innan livet och skogen i någon mån kan komma tillbaka till normala gängor.

– Ha kvar känslan av samhörighet, måna om grannarna även när det inte är kris, manar Elisabet Pettersson.