Tuffa villkor för Milkos medlemmar

Den inträdande Milkomedlemmen förklarar med sin namnteckning sig villig att avstå upp till 30 öre per kilo mjölk i ett år om Milkos eget kapital urholkats för mycket. ”Reducerat mjölkpris” kan utgå till den nya Arlamedlemmen i flera år.

För Arla är fusionen bra eftersom företaget har expansionsplaner som kräver mer mjölk. Med Milko kommer ett stort tillskott.

Men för Milkomedlemmen är det hårt. På en månad har avräkningspriset på den konventionella mjölken sänkts i två steg med 60 öre. Innan fusionen får klartecken kan det bli mer.

Enligt tidigare besked från Milko finns det pengar så att medlemmarna kan få ut sina insatser, men samtidigt ska förstås nya insatser in i Arla, motsvarande 27 öre per kilo levererad mjölk under 2010.

Problemet är den bristfälliga informationen om hur illa ställt det egentligen är med Milko.

Att det finns stora ekonomiska bekymmer är klart, annars hade ju inte fusionen kommit på tal. Den lanserades som den enda utvägen, ett sätt att säkra mjölkproduktionen i en stor del av landet.

Arla garanterade att ta emot all Milkomjölk, på samma villkor som alla Arlamedlemmar har.

Hur många pressade Milkomedlemmar slutar om avräkningspriset naggas ännu mer, både före och efter Arlas övertagande?

För nio månader sedan höjde Milko mjölkpriset med 30 öre för att bromsa invägningstappet. Det fanns det inte pengar till egentligen.

Men nu vinner ingen på att i efterhand kritisera Milkoledningen för senfärdighet och dåliga beslut. Ingen kan heller klandra Arla för att skydda sig.

Det är bara att konstatera att det ser dystert ut för primärproduktionen i Sverige. Trots att man alltid får höra att det finns potential för ökad produktion pekar nästan alla pilar nedåt.

Det är i det perspektivet sorgligt att så mycket produktion i Sverige avvecklas.

I vilken mån bidrar Arlas fusion med Milko att bromsa nedgången i mjölkproduktionen? Svaret finns nog i Milkos räkenskaper.

Som sagt, ett tufft papper att skriva under, men inget att välja på.