Mari Nälsén

Filip, Kalle, Lina, Sara och Elias Persson. Att de skulle behålla gården och driva den vidare var det aldrig något snack om. Men det är viktigt att värna om varandra och ge utrymme till annat.

Det dukas upp kaffe och kanelbullar i baracken som används som omklädningsrum och rastkoja på Lida gård. En efter en kommer de in och slår sig ned efter att ha avslutat morgonens sysslor. Det är fredag och det innebär att syskonskarans två yngsta, Elias och Filip är hemma från skolan. De läser båda två på Uddetorp naturbruksgymnasium i Skara. Elias går första året medan Filip gör sitt sista. På en av brödernas keps står det: Lida Gård - ös på bara.

– Det är något som pappa alltid sa till oss om det var något vi ville göra - ös på bara, berättar äldsta brodern Kalle och ler lite snett.

Kalle Persson drog ett tungt lass under fadersn sjukdom, pluggade i veckorna och kom hem och jobbade på helgerna.

I februari 2011 fick Stefan Persson, då 46 år, ett epilepsianfall och kördes med ambulans till sjukhus. Redan samma kväll konstaterade läkarna en förändring på hjärnan och några dagar senare hittades en hjärntumör. Han fick bara någon månad att leva.

– Såhär i efterhand ser jag att han hade ändrat beteende redan ett halvår tidigare, berättar Sara som är näst äldst och som redan då jobbade på gården tillsammans med pappa och farfar. Han hade dessutom själv sagt att han tyckte att han fått dålig balans.

När det blev klart att inte Stefan skulle komma hem ringde Sara på grannen Uno Kjellsson som driver granngården och han kom till undsättning.

– Slaktbilen skulle komma morgonen efter och även om vi alla varit med i ladugården sedan vi var små var det ändå pappa som höll i och hade koll på allt, berättar Lina som är äldst i syskonskaran.

Lina Persson avbröt sina studier för att ta ansvar för gården.

Uno utarbetade en plan tillsammans med syskonen och mamma Babsie Persson. Unos bror Janne tog tjänstledigt på heltid i ett år för att bistå. Lina hoppade av sin universitetsutbildning i statsvetenskap och började jobba på gården. Kalle läste på naturbruksgymnasium och kom hem så mycket som möjligt för att jobba, ibland tillsammans med klasskompisar eller flickvän. Även yngsta bröderna som gick i grundskolan hjälpte till så mycket de kunde för att driva runt gården med dess 450 djur.

– Janne var en klippa, han pushade oss till att utvecklas och gav inspiration. Bland annat till Sara som gick kurs och började seminera men också till att göra en avelsplan och förbättra foderstaterna, berättar Lina

Månader blev till två år innan Stefan dog, han opererades två gånger och den första gick väldigt bra. Då var han riktigt frisk i några månader och kunde vara med och hjälpa till en del innan han blev sämre igen. Den andra operationen gick däremot inte bra och hans tillstånd försämrades.

De talade aldrig om döden, sa aldrig att pappa skulle dö. Han själv höll det också positivt.

– Jag tror att han bara var deppig ett par dagar totalt som han visade. Då sa han att vi skulle sälja. Men när han väl fattade att vi ville driva gården vidare så sa han ofta: “Om jag så ska driva det från himlen så ska ni klara det”, säger Lina.

Sara Persson seminerar numera själv och gör noggranna avelsplaner.

Strax innan jul avbröts Stefans behandling, han blev så småningom sängliggande och i februari 2013, två år efter han fått diagnosen, dog han.

– Pappa dog klockan 22:45 den 18 februari och klockan halv fem morgonen efter var Lina och jag ute och mjölkade, berättar Sara. Djuren måste tas om hand, så är det bara.

Det svåraste som syskonen upplevde förutom sorgen som var ständigt närvarande var ovissheten, vilka man kunde lita på?

– Det är stort tryck på jordbruksmarken här och det fanns nog en och annan som hoppades att vi skulle sälja, tror Lina.

Men familjen Persson har alltid varit omtyckt och syskonen märkte snart vilka de kunde ty sig till. De började samarbeta med Uno Kjellsson och ytterligare en gård i trakten.

– Det är det som har gjort att vi tagit oss igenom allt det här. Att det har funnits folk som velat hjälpa oss. Uno har varit fantastisk, han har till och med varit ute och övningskört med Filip och Elias, säger Lina

En annan person som betytt mycket är deras veterinär Ole-Martin Hegrestad.

– Han har hjälpt oss med råd och tips om hur vi kunnat öka avkastningen. Han har även hjälpt oss med att strukturera olika ansvarsområden så vi kunnat arbeta fokuserat, säger Lina.

Efter att gården mer eller mindre stått still i två år under pappans sjukdomstid tog syskonen till hårt arbete för att bearbeta sorgen. De investerade i en ny traktor och kreaturskärra för att underlätta.

– Vi hade också ganska dålig kalvhälsa och det resulterade i att vi byggde ett nytt kalvstall 2014 och när en arrendegård blev till salu köpte vi den, berättar Kalle.

Det nya kalvstallet byggdes 2014 och har gett betydligt bättre kalvhälsa.

<h3>”Högt i tak och vi skämtar mycket”</h3>

I dag är de tio stycken som arbetar på gården inklusive mamma Babsie som har hand om ekonomi, markservice och konflikthantering mellan syskonen. Även farfar Alf gör en del timmar på gården.

– Vi har annars en väldigt ung personalstyrka vilket gör att det är högt i tak och vi skämtar mycket, berättar Kalle och tillägger att en klasskompis som var behjälplig under Stefans sjukdom i dag är fast anställd.

Bra medarbetare har också lett till att Lina kunnat ta ledigt och läsa klart sin examen och för Sara att gå 20 veckors utbildning inom området och även seminkurs. Syskonen hyllar sina anställda som alltid ställer upp och är plikttrogna.

– Det är viktigt att vi inte arbetar dygnet runt utan har vår fritid, säger Elias.

Yngst i skaran är Elias Persson som är en fena på djuren och gillar att hugga i där det behövs.

Syskonen har alla sina egna ansvarsområden, där bland annat Kalle har ansvar för växtodlingen som han utvecklat en del.

– Pappa odlade bara vall men nu odlar vi 55-60 hektar med korn som vi tar hälften tröskat och hälften helsäd av. Målet är att det ska bli mer nyodling men bristen på mark bromsar oss en del, säger han.

Viljan att utvecklas har hjälpt dem i sorgen men också skapat perspektiv.

– Om man tänker exempelvis på torkan sommaren 2018 så beskrevs det som en stor kris. Men det går över. Det gör det inte för oss. Det går inte över, vi tvingas leva med att pappa inte finns, säger Sara.

– Det går inte en dag utan att man saknar honom, fyller Lina i. När man sitter i en av de traktorer han körde, hanterar en ko som han fött upp eller när man plöjer ett fält som han brukade plöja.

I dag är de överens om att fortsätta driva gården - tillsammans.

– Saker och ting kan ju förändras men just nu är det här vad vi vill, avslutar Kalle.

”Det går inte över, vi tvingas leva mitt i krisen varje dag”, säger Sara Persson.

Detta är en artikel ur nr 7–8/2019 av tidningen Lantmannen. För att få veta mer om tidningen, eller teckna en prenumeration, <a href="https://lrfmediashop.se/kampanj/lantmannen-2/?lp-variation-id=1&_ga=2.158340346.159627734.1560719517-1186547781.1553119621">klicka här</a>.

<h3>Lida gård </h3>Areal: 238 hektar åker, 150 hektar skog och 30 hektar naturbete.Besättning: 250 årskor, totalt 550 djur. Seminerar en del med köttras och föder upp till slakt. Maskiner: Egen maskinpark men lejer in fastgödselsprodning, sprutning och tröskning.Traktorer: New Holland 2 st T6.175, en T6.140, en T 6040, TSA 135 samt en Deutz dx6.05.Omsättning: 11,7 miljoner kronor.Vinst: 700 000.Omsättning: Har ökat med 2,4 miljoner kronor sedan 2013.Bolagsform: Enskild firma.

Gården har ökat omsättningen och investerat, bland annat i nya traktorer.

<h3>Syskonen Persson</h3>Lina, 28: Ansvarar för inköp av foder, revisioner, foderblandning och betesansvarig.Sara, 27: Mjölkgropen, kalvarna, katterna, semin och avel.Kalle, 24: - Växtodlingsansvarig, hustomte, ansvarig för skogen och utejobbenFilip, 19: Traktor- och maskinansvarig - pluggar tredje året på Uddetorp i SkaraElias, 17: Hustomte, gillar att hugga i skogen och är en fena på att hantera djuren - pluggar första året på Uddetorp i Skara.Syskonskaran blev årets unga bonde 2017. Priset delas årligen ut av LRF Ungdomen, LRF Konsult och McDonald’s och förstapristagaren får 100 000 kr av McDonald’s att investera i sin verksamhet. De har också fått föreläsa på veterinärkongressen 2018 om vad de förväntar sig av framtidens veterinärer.

De fem syskonen har olika roller i företaget: Filip Persson, 19 (till vänster), är traktor- och maskinansvarig medan Kalle Persson, 24, är växtodlingsansvarig och gärna tar ett ryck i skogen.

<h3>Vad är viktigt när man går igenom en kris?</h3>Lina: – Viktigt med bra medarbetare.Kalle: - Sova kan vi göra sedan.Elias - Ha kul på vägen.Filip - Vi lär oss något nytt varje dag.Sara - Värna om relationer till grannar och till varandra.

Det är viktigt att ha roligt på vägen, tycker Kalle Persson.

I februari 2013 ställdes livet på ända för fem syskon på Lida gård i Ljung när deras pappa dog till följd av en hjärntumör. Men att avveckla eller sälja fanns inte på kartan för syskonen Persson som inte bara lyckats bra med att driva gården - de har också utvecklat den. Tidningen Lantmannen har träffat dem.

Livet ställdes på ända när syskonens pappa dog av en hjärntumör. Men att avveckla eller sälja fanns inte på kartan.

Syskonen tog över pappans livsverk

Lantbruk

I februari 2013 ställdes livet på ända för fem syskon på Lida gård i Ljung när deras pappa dog till följd av en hjärntumör. Men att avveckla eller sälja fanns inte på kartan.