Ulf Aronsson

Mycket har hänt i sågverksbranschen det senaste halvåret: <a href="https://www.atl.nu/skog/bergs-saljer-sina-svenska-sagverk-till-vida/">Vidas köp av Bergs svenska sågverk</a>, Sammanslagningen mellan <a href="https://www.atl.nu/skog/tysk-fond-tar-over-bergkvist-insjon/">Siljan Group och Bergkvist-Insjön</a>, Holmens köp av Martinsons, <a href="https://www.atl.nu/skog/ostavall-saljs-till-frankrike/">Norra Skogs nedläggning av Östavall</a> och Setras ansökan om fördubblad produktion i Malå.

Enligt företagen är det naturligtvis bra affärer. Och med logiken att det som är bra för virkesköparen också är bra för virkessäljaren borde det i slutändan även gynna skogsägarna. Större och effektivare sågverk och företag är mer konkurrenskraftiga på marknaden och kan därför betala mer för virket. Men sambandet är inte helt självklart: Färre köpare som konkurrerar om råvaran ger lägre betalningsvilja.

Kontroll över råvaran är avgörande för vem som satsar på vad och var.

Men sågverksaffärerna styrs också av ett spel om råvaran som sällan är synligt för skogsägarna men ändå påverkar dem.

Att <a href="https://www.atl.nu/skog/holmen-koper-martinsons/ ">Holmen ville köpa Martinsons</a> framstår som självklart med tanke på att större delen av Holmens egna skogar i ligger i regionen. Martinsons råvarubehov matchar den årliga avverkningen i Holmens skogar i norra Norrland. Med egna sågverk i Västerbotten kan Holmen förädla sin råvara på plats och får dessutom kontroll över Martinsons sågverksflis som kan användas för råvarubyten.

Ändrade råvaruströmmar kan också vara en bidragande faktor till att Setra i början på sommaren ansökte om <a href="https://www.atl.nu/skog/setra-vill-oka-i-mala/">fördubblad produktion i Malå</a>. Bara ett halvår tidigare <a href="https://www.atl.nu/skog/setra-minskar-i-mala/">minskades produktionen i Malå</a>, och under de senaste tio åren har Setra mer agerat som om de velat <a href="https://www.atl.nu/skog/ingen-lycka-for-setra-som-sagverksagare-i-norrbotten/">avveckla sin sågverksamhet i Norrland</a>, bland annat som en effekt av fokus på ”kärn-Setra” i Mellansverige.

Men enligt uppgifter till ATL var Sveaskog en av de största råvaruleverantörerna till Martinsons. De leveranserna lär nu ersättas av Holmens eget timmer, vilket innebär att Sveaskog behöver ny avsättning. Och då är det ju lämpligt om det timret hamnar hos Setra, som till hälften ägs av Sveaskog.

Även för nybildade Norra Skog kommer kontrollen över råvaruströmmarna spela en viktig roll. För den som tror att föreningen tänker köra timmer från Ånge till Kåge kan nedläggningen av Östavall verka märklig. Men det tänker de naturligtvis inte göra. På grund av föreningens storlek kan de andra aktörerna på marknaden inte ignorera den vad gäller råvarubyten. Det gjorde de däremot med Norrskog. Kanske anade konkurrenterna vart åt det barkade och ville påskynda utvecklingen (avvecklingen?) genom att inte göra några råvarubyten med Norrskog.

Så trots att det sällan syns är spelet om råvaran ofta en avgörande faktor. Och det är inte alltid var man har råvaran som är avgörande, utan vad man har att byta med och med vem.

Det senaste halvåret har Sveriges sågverkskarta ritats om snabbt. Det ger effekter – vissa tydliga, andra mindre synliga – men som bägge har betydelse för skogsägarna.

Spelet om råvaran sällan synligt för skogsägarna.

Kommentar: ”Sveriges sågverkskarta har ritats om – snabbt”

Skog

Det senaste halvåret har varit händelserikt – spelet om råvaran är sällan synligt för skogsägarna, skriver ATL:s Ulf Aronsson.