Anders Fällman

Detta är ett reportage ur Lantmannen nr 3/2021. <a href="https://www.lantmannen.nu/">Vill du läsa mer om tidningen eller teckna en prenumeration? Klicka här!</a>

Att maskinerna snudd på ligger i topp i Lars Anderssons intresse märks i den välsorterade gårdsverkstaden. Han skapar lönsamhet genom att aldrig köpa nya maskiner utan leta lågmilare som är ett par år om man ska dra en parallell till bilar.

Lars Andersson var sex år när familjen lämnade ett mindre prästgårdsarrende söder om Uppsala för en arrendegård med 135 hektar åker i Skultuna norr om Västerås. Flytten var väl tajmad så till vida att den gjordes när Lars, som var enda barnet, skulle börja skolan. Så småningom tog han över gårdsarrendet och driften och ifjol var det 50 år sedan familjen kom till gården.

– Jag började jobba tidigt på gården. Det var inget annat jag funderade på och när jag var 18 år och gick på gymnasiet sade pappa som tyckte att bokföring var tråkigt ”det där kan du sköta” och det har jag gjort alltsedan dess, berättar Lars Andersson.

Deras tillträde på Frövi Gård 1970 gick inte obemärkt förbi. Att bygga ut gårdens tomma lagård till 60 mjölkkor var att gå mot strömmen. Uppsåtet med det jordbrukspolitiska beslutet 1967 var att rationalisera jordbruket. Mjölkbönder borde sluta och i stället tillgodose industrins behov av arbetskraft.

– Men min pappa tyckte det var perfekta förhållanden för mjölkkor här. Han slutade med kor 1967 på arrendegården i Uppland och började om här 1970. Ortspressen skrev om pappas satsning när många slutade med mjölkkor och mådde dåligt över det. Västmanlands Läns Tidning VLT skrev, ”hur kan man vara så tokig att man låter en bonde på Domänverkets gård börja med mjölkkor?”.

Hans pappa letade efter en gård att köpa, men Lars Andersson motsatte sig det och familjen blev kvar på Frövi gård. Det dröjde till långt senare i livet innan han insåg att pappans idé hade varit bra.

– När han berättade om planerna ville jag inte flytta en gång till. Jag hade ju gått i skolan här och hade rotat mig med många vänner. Men i 35–40-årsåldern var det en period då jag funderade på om det var det här jag skulle hålla på med hela livet.

2006 tog Lars Andersson beslutet att sluta med mjölken och i stället satsa på uppfödning av 40 stutar per år i befintlig lagård. Han ville inte binda sig i en tung investering för resten av sin aktiva tid som bonde. Det lockade mer att prova annat.

– Hade jag enbart satsat på växtodling hade jag blivit själv men tack vare stutarna kan jag ha Jesper Claesson som mångårig medarbetare, numera på deltid och det är roligare och säkrare.

Båtlivet ger avkoppling under sommaren. I kortare utflykter på Mälaren och med en och annan övernattning.

På Frövi har det funnits förutsättningar att utveckla en ekonomi med flera ben. Växtodlingen har vuxit, djurhållningen är anpassad och bostadsbeståndet har utvecklats med renovering och byggnation från två till sju bostäder som ger hyresintäkter.

– Och vi har byggt verkstad och maskinhall och byggt om lagården med mera. Vi har skrivit en mängd investeringsavtal genom åren. Utan avtal är man illa ute.

Han betonar betydelsen av att lönsamheten alltid finns med i det en arrendator gör och beslutar eftersom det inte finns fasta tillgångar med värdetillväxt.

– Det är så viktigt för en arrendator att tjäna pengar under sin aktiva tid.

Lars Andersson utvecklar sin uppfattning med att ifrågasätta om det är vettigt att lägga den sista tusenlappen på arrendet bara för att man har råd. Det är en typisk situation bland de som har en gård i botten och en bra balansräkning. Men fortsätter man så utarmar man sin egen lönsamhet. Går det inte bra i det lilla företaget är risken stor att det går sämre och sämre om man exempelvis bjuder för högt på ett arrende man gärna vill ha. Och sedan tycker man att arrendenivåerna är höga men det har man bidragit till.

Den lilla grävmaskinen är Lars Anderssons favoritmaskin. Användbar både i underhållet av marken och i inomgårdsjobb.

Den inställningen har Lars Andersson som ledstjärna när han driver principiella frågor i föreningen för Jordarrendatorerna.

– Jag lever som jag lär. Kalkyler, kalkyler. Jag räknar på alla affärer, stora som små och det ger råg i ryggen att avstå när kalkylen är svag eller bräcklig. Det var det förhållningssättet som bäddade för att jag hade råd att köpa 40 hektar åker i början av 2000-talet.

Lars Andersson tycker att han har tur som har Statens Fastighetsverk som professionella och duktiga förvaltare. Ett arrendeförhållande är ett affärsförhållande. Det måste diskuteras och utvecklas och verket vill att gården ska skötas och utvecklas. Alltså en annan situation än den som många arrendatorer numera har. Där är det den privata jordägaren ofta ur den yngre generationen som bor i en storstad och som inte har den kunskap som krävs för att agera professionellt.

– Då kan det bli svårt. Driftiga och intresserade lantbrukare som gått i pension och arrenderar ut är ofta bra förvaltare. Och jordägaren som inte har fattat att han har slutat trots att han arrenderar ut kan vara problematisk. Jag stötte på ett skräckexempel nyligen. Jordägaren måste förstå att arrendatorn har full nyttjanderätt.

Lars Andersson är också syneman. Han tycker att man bör göra en syn var tionde år, att göra det oftare är lite lyx om inte parterna av någon anledning känner att det behövs. Vid tillträde och avträde av arrendestället ska alltid syn hållas. Synen beskriver vad som behöver underhållas, hur det ska göras och vad det kostar. Vem som ska betala bristen regleras i avräkningen, där jämför man förra synen med den nya synen.

Ett problem med synen är att för 30 år sen sattes priserna efter att arbetskraft på gården kunde avhjälpa synebristerna. Idag finns oftast inte den arbetskraften kvar. Nu används kostnaden för en hantverkare och det gör att om tillträdessynen är gjord för länge sedan kan det bli lite orättvist.

– Men min bild är att synemännen gör ett bra jobb när man bedömer synebristerna.

Sambon Ulrikas häst och en ponny som kompis i hagen.

Behovet att modernisera Arrendelagen togs upp för några år sedan men blev liggande på myndighetens skrivbord.

– Vår uppfattning är att Arrendelagen i stora drag är bra. En lag kan ändå inte reglera prisbilden på arrenden. Det är i förhandlingar mellan jordägaren och arrendatorn som priset sätts. Men den har sina brister.

Det som skulle behöva stärkas är hur arrendenämnderna ska fastställa arrendeavgiften vid en tvist. Lagens skrivning är bra för där står det att gårdens avkastningsförmåga är den viktigaste grunden för den nya avgiften.

– Det skulle behöva förtydligas för det tillämpas dåligt av landets arrendenämnder.

Arrendekontrakt på fem år ger en stadga åt båda parter och möjlighet att jobba långsiktigt. Ettåriga kontrakt har den nackdelen att de saknar besittningsskydd. Då motiveras inte arrendatorn att investera i grundförbättringar.

– Därför lade vi som förslag att inkludera ett visst besittningsskydd för ettåriga arrenden i Arrendelagen.

Lönsamheten för arrendatorer är högst på föreningens dagordning och man står på barrikaderna då det gäller exploderande viltskador. Arrendatorn får ta hela smällen med alla skador utan jakträtt.

– Det är en överlevnadsfråga på sina håll. I remisser har vi krävt ett utfodringsförbud med möjlighet till dispens.

Lars Andersson har precis signerat ett nytt arrendeavtal som löper till mars 2026 och han tror att han tar fram pennan en sista gång igen om fem år.

Djuren finns med för helhetens skull på gården och de ger intäkter som motsvarar en 60 procentstjänst.

Vart ska du och din sambo ta vägen när du slutar och avträder gården?

– Vi letar lite efter ett ställe där det finns en sjö för min båt, utrymme för grävmaskinen, någon traktor och verktyg och ett stall till Ulrikas häst.

Det är en tuff känsla att avträda allt som skapats. Man började med 135 hektar och brukar nu 210 hektar åker och 55 hektar naturbeten. Lars Andersson har alltid sett sig som en förvaltare av gården för framtiden.

– Men det skulle kännas värre om något av barnen skulle känna sig tvingade att ta över mot sin vilja.

<h3>Lars Andersson</h3>Ålder: 57 år.Aktuell: Lantbrukare, syneman och ordförande i Sveriges Jordarrendatorer, SJA.Utbildning: Lantmästare.Bor: Frövi Gård, Skultuna, norr om Västerås.Familj: Sambo Ulrika, 2 egna barn och fem bonusbarn i 2 förhållanden.Fritid: Alla kontakter med släkt och vänner och engagemanget i en missionsförsamling. Jag gillar skidåkning i fjällen och utflykterna med motorbåten i Mälaren. Dessutom har jag breddat mitt intresse till fotboll och Formel 1 eftersom mina två söner har smittat mig med intresset och det är kul.<h3>Fem snabba</h3>Fördelningen ägd/arrenderad jord är cirka 60/40 i Europa. Vad kan rubba balansen?– En revolution. Att äga mark är kapitalkrävande. Men ifall det blir en förskjutning blir det mot ökad andel arrende på grund av höga markpriser.Finns det några farliga blindskär för en arrendator?– En sådan kan vara att man inte inser vidden i underhållsplikten.Vem jobbar mest i föreningen Sveriges Jordarrendatorer - du eller verksamhetsledaren Lars Jakobsson?– Lars! Han är engagerad och har varit det under många år och dessutom är han duktig på att skriva. Det kan man inte påstå att jag är.Vilken är din roligaste maskin på gården?– Grävmaskinen! Grundförbättrande åtgärder i växtodlingen är lönsamma åtgärder och roliga att göra.Vilken är din viktigaste maskin?– Vi brukar skorpbildande mjälaleror i denna bygd och därför tillhör Crosskill-välten de allra viktigaste redskapen hos mig.

Lars Andersson har suttit i Sveriges Jordarrendatorers styrelse i 20 år och som ordförande i tre år. Under 50 år på samma arrendegård har god lönsamhet varit vägledande och den frågan driver han i föreningen.– Klarar man inte lönsamheten i ett litet företag lär det inte gå bättre om man växer.

Lars Andersson har suttit i Sveriges Jordarrendatorers styrelse i 20 år.

Han har verktygen för en god lönsamhet

Företagande

Lars Andersson har suttit i Sveriges Jordarrendatorers styrelse i 20 år – och på samma arrendegård i 50 år: ”Viktigt för en arrendator att tjäna pengar under sin aktiva tid.”