ATL:s krönikör Annika Bergman tycker att Sverige förlitar sig alldeles för mycket på hjälp utifrån.

Sverige är taget på sängen, helt plötsligt och väldigt osannolikt får vi katastrofhjälp utifrån. Vi är de behövande och de vi smått sett ner på är hjälpande, det ger en ny positiv upplevelse av EU-medlemskapet. Det borde göra något med vår självgodhet. På en Rikskonferens i Sälen för ett par år sedan frågade jag dåvarande inrikesminister Anders Ygeman om hur han såg på vår livsmedelsproduktion i händelse av kris. Han svarade nonchalant att vi får förlita oss på våra grannländer. Ett svar som säger mycket om den jordbrukspolitik som drivits i Sverige i decennier. Kort kan den beskrivas som nånnannanismen, någon annan kan producera, någon annanstans och till lägsta möjliga kostnad där någon annans djur och miljö fått betala priset. Ett oresonligt mångårigt bondeförakt från breda politiska lager har satt djupa spår, det är en skam för Sverige.

Uppmaningen om att stötta svenska bönder genom att köpa svenskt i torkans spår gör mig också illa till mods. Att tycka synd om oss eller se oss som offer är provocerande, det handlar faktiskt inte primärt om oss bönder utan om konsumenternas långsiktiga valmöjligheter och ett helt samhälles resiliens, motståndskraft. Dubbelheten blir otrolig påtaglig när vi nu läser i kvällstidningar om livsmedelshandlare som hyllas när de skänker överbliven frukt till torkdrabbade bönder, samtidigt som handeln länge verkat för att marginalen på råvarorna pressats bortom anständighetens gräns.

Torkan och bränderna kan bli avgörande för utfallet i riksdagsvalet. Det kan bli ett ”klimatval” som får svåra konsekvenser för svenskt lantbruk. Ska vi få ut något gott ur allt det här eländet så behöver nationell säkerhetspolitik och vikten av ett lands förmåga att långsiktigt bygga robusthet vara en fråga för politiken de kommande åren. Vi lever på en marknad och ska så fortsätta att göra, men marknadssignaler ska också komma från en klok och förutseende offentlig sektor. Det är provocerande och pinsamt att så många måltider i offentlig regi baseras på utländska råvaror som med fördel skulle kunna produceras av landets egna bönder.

Lantbruk är inte ett särintresse för bönder, ska svensk livsmedelsproduktion vara tillgänglig i kristider behöver den vara stark i goda tider. När det ställs det extra höga krav på lantbruket i Sverige så måste det omfattas av motsvarande mått av gynnsamma villkor, inget annat är långsiktigt hållbart. En robust livsmedelsproduktion är systemkritiskt för vårt land, det är en märklig tanke att det finns systemkritiska banker men inte någon som helst plan kring livsmedelsförsörjning. Eller som LRF:s förbundsordförande Palle Borgström torrt konstaterade härförleden ”Om någon vill invadera Sverige så får de ta egen matsäck med för vi har inget över”.

ATL:s krönikör Annika Bergman tycker att Sverige förlitar sig alldeles för mycket på hjälp utifrån.

Nånnannanismen en skam för Sverige

Lantbruk

ATL:s krönikör Annika Bergman tycker Sverige är en skam som litar på att andra ska lösa deras problem.