Styrelse på tvärs med medlemmarna

Förra veckans beslut att ta in 1 600 brittiska leverantörer som medlemmar och offentliggörandet av besluten att stänga två mejerier och stuva om produktionen i Sverige har rört upp känslorna hos pressade svenska Arlaleverantörer.

Styrelseledamoten Heléne Gunnarsons försvar av besluten under vinjetten Synpunkten här i ATL den 15 oktober har inte gjutit olja på vågorna. Tvärtom.

”En annans verklighet är ljusår ifrån Heléne Gunnarsons visioner”, är en typisk kommentar från en Arlamedlem.

”Blir det lite bättre investerar väl Arla bort de pengarna också”, kommenterar en annan.

Observera ordvalet. ”Investera bort” i betydelsen ”slösa bort”. Så långt har det gått: Arlas stora satsningar uppfattas som hot, inte som försäkringar om långsiktigt högt avräkningspris.

Många av Arlas svenska medlemmar misstror uppenbarligen sin styrelse. De tror inte på löftena att det blir bättre sedan, bara vi expanderar nu. De tror att tjänstemännen styr. De tror att Arla inte har något egentligt intresse av att det produceras mer mjölk i Sverige.

De tror att svenska Arla svarar för en större del av hela Arlas intjäning än omsättningen motsvarar vilket gör att svenska Arlamedlemmar bekostar sådant som andra får glädje av.

Vissa av misstankarna är dessutom välgrundade. Att slanta upp för investeringar ska man göra som solidarisk medlem i ett kooperativ, men inte hur länge som helst. Någon gång måste det komma en klar signal om att uppoffringen lönade sig.

Någon gång måste också Arlas styrelse göra en kraftansträngning för att en gång för alla övertyga medlemmarna om riktigheten i expansionsstrategin och om att Arla verkligen tycker att det är viktigt att den svenska mjölkproduktionen upprätthålls.

Ingen vet om ständig expansion ger högsta möjliga avräkningspris. Det går ju inte att jämföra med någon annan strategi. Men om Arlas styrelse och representantskap är så övertygade om att så är fallet, varför är inte alla Arlas medlemmar det?