Marcus Frennemark

Den sista smågrisen föds snart hos Fredrik Johansson (till vänster) på Lahall. Efter 14 år som smågrisuppfödare tvingas han lägga ner. Kent Andersson fortsätter tills vidare. Men fortsätter priset att sjunka närmar sig smärtgränsen även för honom.

Den svenska grisuppfödningen är på väg att dö sotdöden befarar två grisföretagare i södra Halland.

Fredrik Johansson var med sina 50 suggor en av de mindre smågrisproducenterna. Han har sålt sina smågrisar till olika slaktgrisproducenter via HK Scan.

Men snart är det slut. HK Scan sa upp Fredriks kontrakt med motiveringen att hans leveranser var för små. När grisar från många olika besättningar blandas vid insättningen i slaktgrisstallet ökar risken för smittspridning.

– Jag kan förstå att jag som liten producent inte är attraktiv. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig och jag hade själv funderat på att sluta eftersom lönsamheten var dålig, men jag mår inte bra av att se en hel bransch dras ner, säger Fredrik Johansson.

16 av hans suggor har redan gått till slakt. Resten av besättningen kommer att göra samma resa under hösten och till jul är det troligen tomt i stallarna på gården Lahall i södra Halland.

Fredrik Johansson kommer att fortsätta som lantbrukare. Han kombinerar redan i dag lantbruket med spruttestning och andra lantbruksnära sysslor på andra gårdar.

Kent Andersson, som driver gården Vekadal någon mil bort, är med sina 600 suggor en betydligt mer attraktiv producent för slakterierna. Han säljer sina smågrisar via mellangårdsavtal, omkring 70 procent av dem slaktas sedan hos Ginsten, resten hos KLS Ugglarps.

Men inte heller Kent Andersson får debet och kredit att gå ihop:

– Jag har inte råd att sluta, säger han med ett skratt, än så länge kostar det mer att sluta än att fortsätta.

Kent Andersson vill se en ökad press på slakteri och handel. Det måste gå att ta ut ett högre pris för svensk gris på marknaden om produktionen ska överleva, menar han.

Fredrik och Kent är frustrerade över att se kostnaderna och kraven på producenterna öka utan att intäkterna följer med. Deras besvikelse riktar sig mot de ”egna” inom LRF och Grisföretagarna samt mot media, för att torkans konsekvenser för grisbönderna inte har uppmärksammats. Allt fokus har legat på grovfoderbristen och vad idisslare och hästar ska utfodras med i vinter.

<h3>Dyrare foder men billigare grisar</h3>

– På många håll gårdar har vi bara haft halv spannmålsskörd och foderkostnaderna har skjutit i höjden utan att våra representanter har reagerat, säger Kent Andersson.

Men mest besvikna är de på slakterierna som köper deras smågrisar, men inte klarar av att betala ett pris som ligger i närheten av kostnadstäckning i smågrisproduktionen.

Grisproduktionen har ökat under året och det har periodvis varit kö till slakten. Dyrare foder har fått slaktgrisuppfödare utan mellangårdsavtal att avvakta eller avstå från att sätta in grisar. Allt pressar smågrisuppfödningen där produktionen är kontinuerlig. Överstående grisar växer sig snabbt för stora för boxarna i smågrisstallet.

– Det är något som inte stämmer i systemet. Varför går det inte att ta ut mer på marknaden? Vad har slakterierna för strategi för att komma vidare? säger Kent Andersson.

Prissättningen på smågrisar är trots offentliga noteringar föga transparent. Olika kontraktsformer och tillägg gör det svårt att avgöra nivån på ett aktuellt marknadspris. Kents bedömning är att maxpriset i dag ligger runt 600 kronor grisen. Det hade behövt vara mellan 750 och 800 kronor för att ge full kostnadstäckning.

– Avräkningspriset måste upp igen. 2017 var ett år då lönsamheten tog ett steg framåt. 2018 kommer det att ta två steg tillbaka och det kommer att fortsätta bakåt under 2019 eftersom vi får leva minst ett år med höga foderkostnader, säger Kent Andersson.

Suggor som nyligen har avvants. Snart är det tomt på grisar i stallet på Lahall.

Det är mer än fodret som drar i väg på kostnadssidan. Avelsmaterialet blir allt dyrare.

Alla kontroller från myndigheter och från branschen innebär dokumentationsarbete och kostnader. ”Smittsäkrad besättning gris” och certifieringen ”IP gris” är två exempel på hälsoprogram som utslaget per gris kostar mer för den lille producenten, menar Fredrik.

– Vi har många kontroller som alla kostar pengar och inte leder till någon märkbar nytta för lantbrukaren. Jag vill väcka debatt om detta så att fler får upp ögonen för att grisbranschen håller på att dö, säger Fredrik Johansson.

Smågrispriset sjunker som en sten och slakterierna säger upp småskaliga producenter. Samtidigt ökar foderkostnaderna kraftigt i torkans spår.