Johanna Mörtberg

För det har jag blivit, sedan jag har övertagit en andel i vår släktgård. Det är ett hus som min farfar byggde på 1950-talet, med tillhörande jordbruksmark och skogsmark och som ligger i Övertorneå kommun i Tornedalen. Nu äger jag en del av detta tillsammans med min pappa, min yngsta faster och min yngste farbror.

Här har min pappa och hans fem syskon vuxit upp och här har jag tillbringat nästan varje sommar sedan jag var barn. Då, på 1970-talet, hade farmor och farfar fortfarande kor och en häst. De bärgade hö på ängarna nere vid älven och skogen gav ved till hushållet.

På bleka bilder i vårt fotoalbum sitter jag, två år gammal på pappas axlar när vi, farfar och min pappas kusin ska driva korna från sommarbetet på Aldis skifte tillbaka till ladugården. Jordbruksmarken som bredde ut sig nästan så långt ögat nådde genom köksfönstret lärde jag känna som min egen ficka.

Många timmar har jag sprungit genom högt gräs och videsnår med någon av familjens stövare, hittat traktorstigarna över dikena och skrämt upp sjöfågel vid älvstranden. Men vår skog känner jag inte lika väl. Jag har följt med pappa på harjakt, har vaga minnen av namn och platser, men mer än så är det inte.

Därför var det extra spännande när pappa tog fram kartorna för att visa var vår skog ligger. Inplastade kartor som luktade starkt av rök och eld, från alla de brasor som gjorts upp under otaliga jaktturer. Och så fick allt ett mönster. Skiftena inritade med spikraka streck. Våra och grannarnas. Pappas distinkta handstil, ägarnas namn i blått bläck.

Det som slagit mig sedan jag har blivit delägare är alla frågor som vaknat. Hur länge har vår familj bott på den här platsen? Hur länge har vi ägt skogen? Vem köpte farfar den av? Hur har den brukats och i vilket skick är den nu? Förvånande många frågor handlar om identitet, ursprung och vår familjs historia. Vad vet jag egentligen om min släkt?

Och hur i all sin dar ska jag, en medelålders nollåtta som knappt vet vad som är fram och bak på en motorsåg kunna förvalta den här skogen? Måste man ha tusen maskiner eller hur driver man skogsbruk egentligen?

Som tur är så är jag inte ensam. Jag har mina släktingar att fråga om råd. Men jag har också beslutat att sätta mig på skolbänken för att försöka lära mig så mycket jag kan. För nu börjar det. Livet som skogsägare. Och fastän vi inte känner varandra så väl än så har vår skog redan kopplat sitt grepp om mig. För den är ju min släkthistoria. Min familjs dåtid, vår nutid och vår framtid.

SKOGSÄGARSKOLAN, DEL 1.Det var inte riktigt planerat. Jag hade inte alls tänkt att det skulle hända mig. Inte i den här åldern. Och om maken hade fått välja så hade han nog hellre skaffat en Ford Mustang. Men nu när vi står inför fullbordat faktum så är jag väldigt glad över tillökningen. Och nej, det handlar inte om barn. Det handlar inte ens om husdjur. Det handlar om att bli skogsägare.

SKOGSÄGARSKOLAN DEL 1: "Jag har blivit med skog. Hur i all sin dar ska jag, en medelålders nollåtta som knappt vet vad som är fram och bak på en motorsåg kunna förvalta den här skogen...?"