Greger Ekman

En av de viktigaste jordbrukspolitiska insatserna just nu är att förhandla fram och besluta ett rimligt landsbygdsprogram. Ut med regelkrånglet från gårdarna och in med arbetsglädjen.

Osäkerhet kring regelverk och stödsystem hindrar lantbruksföretagens utveckling och försämrar lantbrukarnas arbetsmiljö. Sena utbetalningar, kostsamma avdrag för fel och arealkontroller med två decimalers noggrannhet kan få även icke lantbrukare att misströsta.

Listan över alla regler och dokumentationskrav lantbrukare har att förhålla sig till blir stadigt längre. EU får ofta skulden för detta. Även då jordbruksbyråkratin är av svenskt märke och jordbrukarstöden används som ett styrmedel för att genomdriva nationella miljömål.

EU-kommissionens reformförslag för jordbrukspolitiken efter år 2020 innebär ökat inflytande för medlemsländerna att välja åtgärder för att nå EU:s gemensamma mål. Tanken är att jordbrukspolitiken ska bli mer resultatorienterad och mindre fokuserad på exakt efterlevnad av regelverken. Större frihet till medlemsländerna är bra, men förutsätter att svenska politiker använder den på bästa sätt.

Innevarande programperiod åren 2014–20 har inte varit bra ur ett regleringsperspektiv. Riksrevisionen har kritiserat utformningen av programmet som man menar ”bidragit till en programstruktur som försvårar möjligheten att nå programmets mål”.

Många olika åtgärder och omfattande resultatrapportering har gjort att handläggningen tar lång tid och är resurskrävande. Intressant nog anser Riksrevisionen att värdet av alla uppföljningar och utvärderingar är begränsat. En stor del av alla timmar som lagts på att dokumentera har tydligen varit bortkastade.

Så här kan det naturligtvis inte fortsätta åren 2021-27. Under 2019 kommer EU förhandla landsbygds- och jordbruksprogrammet och målet med förhandlingarna från svensk sida måste vara att förenkla. Samma sak när det gäller genomförandet på nationell nivå.

Frestelsen att använda stödsystemet för att skruva och justera för att försöka nå miljömål eller andra mål måste motstås. Det finns annars en uppenbar risk att lösare tyglar från EU gör att svenska politiker får för sig att använda stödsystemet för så många andra ändamål än lantbruket som möjligt – och försämra lantbrukets konkurrenskraft ytterligare.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik är inte optimal. Sveriges uppgift är att göra det bästa möjliga av den och inte upprepa misstagen från 2014–20. Vägen framåt går via färre, enklare och riktade åtgärder som i första hand uppfyller EU:s mål före de nationella.

När EU:s landsbygds- och jordbrukspolitik utformas inför den nya programperioden åren 2021–27 är det viktigt att systemet blir begripligt och hanterligt för unionens lantbrukare, skriver ATL:s Greger Ekman.

Osäkerhet kring regelverken hindrar lantbruksföretagens utveckling, skriver ATL:s Greger Ekman.