Skador i skogen är för stora

”Alarmerande” är också ett ord som används i Skogstyrelsens redovisning. Andelen färska skador i Råneå och Överkalix i Norrbotten är just alarmerande, 17 procent av alla tallstammar har färska skador.

Var tredje huvudstam har älgskador. I Åsele i Västerbotten är ökningen av färska skador alarmerande.

Även om detta är värstingexempel så är skadorna också genomsnittligt för riket alldeles för stora. Det är både samhällsekonomiskt och, framför allt, skogsägarekonomiskt vansinnigt att låta älg bildligt talat äta sedlar från grenarna.

I skogsutredningen Mervärdeskog 2006 angavs att klövviltet vållar skador för 1,3 miljarder kronor årligen vid skadenivåer på 5 – 7 procent i tallungskog.

Sedan dess har rön från det så kallade Furudalsprojektet visat att man hittills underskattat tillväxtförlusterna i hårt betad tallskog.

En förklaring som försiktigt anges av Skogsstyrelsen är att avskjutningen ökat vilket minskat älgskadorna. Bössan är ett bra motmedel, och hittills har det skjutits för lite.

För mycket älg gör att skogsägaren tappar i kvalitet och kvantitet i sin skog, den biologiska mångfalden minskar genom att det numera eftersträvade lövträdsinslaget i skogen hålls tillbaka och dessutom vållar älgen trafikolyckor med stort lidande som följd.

Ett annat lidande är den hopplöshet skogsägare känner som försöker plantera tall på lämpliga marker men får se alla försök gå om intet på grund av älgen.

Nu i höst ska älgjakten ske enligt den nya älgförvaltningen. Den är resultatet av en önskan från statsmakten att minska skogsskadorna. Älgstammen ska anpassas till fodertillgången, är tanken.

Den process älgförvaltningen har gått igenom har varit lång och trasslig, och om resultatet blir det förväntade är svårbedömt. Det vore i högsta grad önskvärt om älgstammen skattas hårdare där fodertillgången är knapp, och att skyddsjakt ordnas snabbt där behovet finns.