Sänkt slaktavgift ger rättvisare villkor

Därför är det svårt att utan vidare, likt en förgrämd socialdemokrat, ropa ”för lite, för sent” om beskedet att Alliansregeringen avsätter 90 miljoner kronor i budgeten för att sänka slaktkontrollavgiften.

Med tanke på att dessa miljoner räcker till att i ett slag få ned de svenska avgifterna till den miniminivå som EU kräver så är det så långt man kan nå. Nu finns det andra EU-länder som ligger högre i detta avseende.

Så för lite kan man inte säga. Men för sent? Ja, med tanke på hur många djurbönder som har lagt av under de senaste åren så är det för sent, även om utslagningen av produktion naturligtvis inte beror endast på denna avgift.

Alliansregeringen har slopat andra avgifter, som registerhållningsavgiften för traktorer och avgiften för djurskyddets rutinkontroller, samt gödselskatten utan att jordbruket har upplevt någon hejdundrande skjuts uppåt, så det finns uppenbarligen andra områden att jobba på också.

Den offentliga upphandlingen och kompensation för kostnader för högre djuromsorg samt marknadsmässigheten, till exempel.

Apropå gödselskatten hamnade inte alla pengarna i bondens plånbok, och risken är förstås att de här 90 miljonerna stannar i slakterierna, men landsbygdsminister Eskil Erlandsson har avkrävt slakterierna ett ”skarpt löfte” om att så inte ska ske.

En slopad avgift och kompensation som den eventuella suggpengen kan av slakterierna uppfattas som en lättnad för bonden som gör att slakterierna inte behöver anstränga sig så mycket för att förbättra produktiviteten. Det är en farlig tanke.

Suggpengen arbetas det för övrigt med, den ska bekostas med pengar ur landsbygdsprogrammet, men inget är klart.

De 90 nya miljonerna är inget som ensamt räcker för att vända kurvorna för den svenska animalieproduktionen, men de innebär en positiv signal och ett steg på vägen mot mer lika villkor med dem som svenska producenter konkurrerar med.