I Norge finns odelsrett, som innebär att äldsta barnet har förtur till att ta över gården. Ersättningen till syskonen baseras bland annat på taxeringsvärdet, inte marknadsvärdet. I Norge finns även boplikt, som innebär att den som äger ett åretruntboende också måste bo där.

Jag tänker inte argumentera för likadana regler i Sverige. Som lillasyster ser jag nackdelar med dem. Men jag tror odelsretten och boplikten i Norge tvingar fram beslut och ställningstaganden som vi i Sverige går och drar på år efter år.

Våra svenska regler gör att vi ofta äger skogsfastigheter tillsammans, med allt vad det innebär av passivt ägande, konflikter och en möjlighet för virkesköpare att ta kommandot i skogen på ett sätt som passar dem och industriernas råvaruanskaffning – men som inte självklart passar skogsfastigheten.

Det finns många som vill ge råd om generationsskiften, men dessa kommer aldrig gratis.

Jag är övertygad om att ägaren själv måste ta tag i frågan och ibland också peka med hela handen. Den som går och väntar in barnens önskemål kan få vänta väldigt länge.

Vi lever i ett samhälle där många ägnar en stor del av åren mellan 20 och 30 till fritidsintressen, resor och utbildning. Sedan bildar vi familj och tycker inte heller då att vi har tid för skogen.

Beskattningsregler gör att det är förmånligt att vara skogsägare när man är pensionär och höga skogsmarkspriser gör det dyrt att lösa ut syskon.

Tillsammans kokar det här ihop till en hög medelålder bland skogsägare. 84 procent är över 50 år. Mer än hälften är 65 år eller äldre, visar Skogsbarometern som sammanställs av LRF Konsult, Swedbank och Sparbankerna.

När skogsägarna får svara på frågan om vad som betyder mest i deras skogsägande svarar flest att det är känslan av att äga skog, enligt rapporten.

Vi är uppenbarligen beredda att betala väldigt mycket pengar för en härlig känsla. För skog är värt mycket pengar.

I känslan verkar också ingå att nästa generation ska ta över. 20 procent av skogsägarna planerar att överlåta skogsfastigheten inom familjen och endast 3 procent vill sälja på öppna marknaden.

Som journalist har jag besökt många gårdar där ägaren stolt berättar att han eller hon är femte, åttonde eller kanske elfte generationen. Visst är det roligt och beundransvärt, släktgårdar ger oss människor en viktig känsla av sammanhang.

Samtidigt tror jag många av oss skulle vara betjänta av att inte vara så känslosamma. Vad är bäst för ett skogsföretag, att alla ägare haft samma efternamn eller att ägaren är intresserad och aktiv?

Jag tycker gott man kan tvinga fram ett beslut från sina barn när man ställer frågan: Vill någon av er ta över skogen eller ska vi sälja till en utomstående?

Självklart tycker jag det är roligt om något av mina barn en dag blir intresserade av att ta över. Men jag har redan förklarat för dem att det är bättre att sälja än att vara en ointresserad och inaktiv skogsägare. Om jag på ålderns höst blir för känslosam och kommer på andra tankar, var snäll och påminn mig om den här krönikan.

Birgitta Sennerdal, journalist och skogsägare

Det är bättre för ett skogsföretag att ägaren är aktiv än att alla ägare haft samma efternamn, skriver ATL:s krönikör Birgitta Sennerdal.

KRÖNIKA | Bättre med en aktiv skogsägare än att alla ägare haft samma efternamn, skriver ATL:s Birgitta Sennerdal.

Sälj skogen om barnen inte vill förvalta den

Lantbruk

Bättre med en aktiv skogsägare än att alla ägare haft samma efternamn, skriver ATL:s krönikör Birgitta Sennerdal.