Rensa upp bland alla handelshinder

Förhandlingarna mellan EU och USA om ett handelsavtal, det så kallade TTIP, rullar på. Tillskyndarna, som till exempel statsminister Stefan Löfven och näringsminister Mikael Damberg, framhäver att för ett litet exportberoende land som Sverige skapar ett avtal stora möjligheter.

”Exporten är en grundbult i vår ekonomi som skapar tillväxt, sysselsättning och ökat välstånd”, skrev de på DN Debatt i fredags.

Så är det, frihandel gynnar den ekonomiska utvecklingen. Man behöver bara titta på vilka konsekvenser en stängd gräns mot Ryssland får just nu. Men med detta sagt är det viktigt att påpeka att alla inte kan vinna på ett sådant avtal.

För om en bransch ska få fördelar och tillträde till den andres marknad så måste något erbjudas i stället. Det finns förlorare, trots alla frihandelsvänners tal om att det inte handlar om något nollsummespel.

Regeringens målsättning, skriver Löfven och Damberg, är ”att nå ett så ambitiöst resultat som möjligt för att stödja tillväxt och sysselsättning utan att skyddet för miljön, löntagarnas intressen och människors och djurs hälsa försämras”. Ändå är det svårt att tro att svenskt och europeiskt jordbruk inte ska missgynnas av TTIP.

Men med också detta sagt så måste man erkänna att det finns mycket ett avtal skulle kunna rensa upp. Bland de så kallade icke-tariffära handelshindren verkar det finnas hur mycket som helst att åtgärda. Det är sådant som inte handlar och tullar och procentsatser utan om regler om standarder, certifieringar och kontrollkrav.

Också sådant som man inbillar sig skulle vara solklart och fastlagt för alla EU-länder, exempelvis EU-direktiv för växtskyddsmedel, CE-märkning och avgaskrav på motorer, kan nationella regeringar mycket väl underminera.

Löfven och Damberg vill i DN-artikeln att små och medelstora företag ska exportera mer, och att exporten av varor och tjänster högre upp i värdekedjan måste öka. Det är gott nog, men det är just här dessa nationella handelshinder bromsar.

Tänk så mycket kraft företag får ägna åt att tillverka olika produkter för olika marknader – även inom EU – och hur mycket tid de får ägna åt att ständigt hålla sig uppdaterade när ett land ändrar i regelverket.