Vad som skiljer detta fall från åtskilliga andra är att den unge lantbrukaren kan svara för sig och gärna visar upp sina djur och sin gård. Han vet också hur man tar sig fram i byråkratin, hur man överklagar och begär inhibition.
Och han behärskar de sociala medierna. På internet går debattens vågor höga. Det bloggas, kommenteras, twittras och facebookas hej vilt. Så pass att riksdagsledamoten Staffan Danielsson, C, uppmärksammade fallet.Staffan Danielsson konstaterar att det finns en stor skillnad i verklighetsbild mellan länsstyrelsens inspektörer och de två sakkunniga personer som djurägaren kallat in. Vilken bild som är den ”sanna” är det så klart inte lätt att veta. Han har anmält länsstyrelsen i Skåne till JO för att få klarlagt om länsstyrelsen agerat korrekt.Internet ger mycket stora möjligheter för snart sagt var och en att driva en fråga. Mycket snabbt kan opinioner piskas upp, för eller emot en sak. Den som utnyttjar möjligheten måste vara medveten om att någon annan lika snabbt kan anlägga moteld med samma vapen.När detta skrivs förefaller det som om omhändertagandet uppskjutits. Man kan misstänka att länsstyrelsen tänker sig för en extra gång, och därmed ger sig själv en chans att ändra beslutet.Om detta beror på den mediala uppståndelsen är JO-anmälan extra befogad. De flesta som får sina djur omhändertagna ger upp, oavsett hur orättfärdigt de än tycker att beslutet är. Men personer som inte kan bilda opinion för sin sak på Facebook ska inte behandlas sämre för det. Det är i högsta grad en rättssäkerhetsfråga.Tillämpningen av djurskyddslagen är helt klart ett bekymmer. Den bidrar till den nedåtgående trenden i svensk djurhållning. Att lantbrukare gör sig av med sina djur för att de inte litar på myndigheterna är förfärligt. Därför är det bra att JO granskar länsstyrelsen. Förhoppningsvis leder det till en mer enhetlig och förutsägbar kontroll.Men det är bedrövligt att det ska till en folkstorm på internet för att något ska hända.
Djur ska behandlas anständigt. Djurägare också.