Rädda älgen – det dramatiska budskapet möter mig när jag besöker Jägareförbundets hemsida. Det känns naturligtvis djupt tragiskt, helt oacceptabelt, att skogens konung ska sälla sig till jättepandan, den sibiriska tigern, isbjörnen eller den redan utdöda drontens öde.

Så är naturligtvis inte fallet. Hur man än vrider och vänder på det föreligger inte något akut hot mot älgen som art. Det vet så klart Jägareförbundet, annars vore det tämligen uppseendeväckande att man under höstens jakt planerar att skjuta drygt 80 000 älgar.

Älgen är inte utrotningshotad – men den är under hot, säger Daniel Ligné, riksjaktvårdskonsulent, i en artikel på förbundets hemsida. Det finns poänger i det resonemanget, inte minst i de rovdjurstäta delarna av vårt land. Samtidigt konstaterar Jägareförbundet självt, så sent som i juli i år, i en artikel i DN att älgstammen inte är hotad.

I huvudsak två saker reglerar hur många älgar som ska finnas: jakten och tillgången på foder. Älgstammen har minskat de senaste årtiondena, det beror på en medveten politik för att få ned skogsskadorna. Samtidigt konstaterade Skogforsk för några år sedan att vi har världens tätaste älgstam i förhållande till skogsmarksarealen.

En kampanj är en kampanj, budskapet behöver vara slagkraftigt. Det finns dock två problem med sättet det görs på. För det första vill man ”Rädda älgen” genom att ropa efter vargen. Det är svårt att inte göra jämförelser med när Naturskyddsföreningen publicerade annonser med innebörden att blåbären i skogen var slut – och att man därmed riskerade att utrota björnen.

Det andra problemet är att en fungerande förvaltning av våra viltstammar bygger på att det knakande äktenskapet mellan markägare och jägare hanteras någorlunda diplomatiskt. Målkonflikterna finns där, men också en överenskommelse om att föryngra mer med tall, hålla viltstammarna nere, bete sig respektfullt mot varandra och att värna den decentraliserade förvaltningen. Den nya retoriken gör inte samarbetet lättare.

De allra flesta skogsägare håller med om att älgen är en viktig resurs, och många har en passion för jakt och viltvård. Samtidigt vet vi att kostnaderna för betesskador på tall handlar om miljardbelopp och utgör ett stort hot mot framtidens lönsamma skogsbruk. För den som kämpar förgäves med sina tallföryngringar känns nog ”Rädda älgen” som ett ganska provocerande budskap.

Skogsägarna behöver göra sin del för att minska betesskadorna och bibehålla en livskraftig älgstam. Projektet ”Mera tall” är ett bra exempel på långsiktigt systematiskt arbete som gett resultat. I Jägareförbundets kampanj kan man bli ”tallfadder”. Swisha 7 kronor så planterar förbundet en tall. Initiativet luktar ärligt talat mer av kreativ PR-byrå än verklig vilja att göra skillnad. På vems mark ska tallen planteras? Dessutom kan man fundera över vem som köper tallplantor för 7 kronor styck, någonstans hamnar en ganska saftig mellanskillnad.

Om man vill värna en decentraliserad älgförvaltning, utan alltför stor inblandning från Myndighetssverige, så tror jag att kampanjen ”Rädda älgen” är att skjuta sig själv i foten, om uttrycket tillåts i detta sammanhang.

Kommunikationschef Mellanskog

Vinn en Ipad: <a href="https://lrfmedia.typeform.com/to/HsjYJ5?source=atl&medium=blalank">Klicka här för att vara med i ATL:s quiztävling!</a>

Älgen är inte utrotningshotad, men skogsägarna behöver göra sin del för att minska betesskadorna och bibehålla en livskraftig älgstam, menar ATLs krönikör Marie Wickberg.

Älgen är inte utrotningshotad, Sverige har världens tätaste älgstam.

”Rädda älgen” är att skjuta sig själv i foten

Lantbruk

KRÖNIKA | Älgen är inte utrotningshotad, Sverige har världens tätaste älgstam.