Mari Nälsén

Idealist. Det är inte ekonomin som är det viktigaste för Per Westberg utan att producera bra mat.

I mitten av 1970-talet fanns det ett 20-tal rödkullor i Sverige som man lyckades bevara med nöd och näppe, bland annat genom nytt blod från Finland. I dag ser det bättre ut men fortfarande räknas rödkullan som en utrotningshotad ras.

– Det är få som har större besättningar av rödkullor, berättar Per Westberg. Men det finns ganska många som har en eller två.

Själv har han i dag en besättning på totalt 50 djur. Varje vår slaktar han mellan 20 och 30 ungdjur när de är ett år gamla. Köttet tas på återtag och säljs som köttlådor.

Marknadsföring behövs knappast. Den som smakat rödkullans kött blir en återkommande kund.

– Jag upptäckte att det fungerade bra att sälja köttlådor till familjer. En ettårig rödkulla ger inga jättestekar utan detaljer som passar för en familj. Dessutom är det ett riktigt bra kött, ett av det allra smakrikaste.

Marknadsföring behövs knappast eftersom kunderna är återkommande och när de bjuder sina gäster på kött har Per Westberg fått en ny kund.

– Jag kallar det för tallriksmodellen, säger han och skrattar.

Han kallar sig idealist vilket för honom betyder att det inte är ekonomin som är den starkaste drivkraften i företagandet utan att producera bra mat.

– Det är det som allt handlar om, maten som vi lägger på tallriken, säger Per Westberg vars produktion varit KRAV-godkänd sedan 2009.

Hanses i Tosätter, en gård som varit i samma släkt i många generationer.

Slakten sker på Delsbo slakteri bara några mil bort och dit kan han frakta djuren med den egna traktorn vilket också är ett argument som kunderna uppskattar.

Rödkullan hör till de gamla lantraserna och det innebär att den fungerar bra på de småbrutna markerna i Hälsingland. Den är både en mjölk- och en köttras och därför växer kalvarna mycket bra på mjölken från dikorna.

– De klarar sig på lite sämre foder, man behöver inte ge dem något superensilage, berättar Per Westberg som gärna låter sina djur beta i skogslandskapet eftersom han är övertygad om att varierad kost är lika viktigt för kor som för människor.

Storleken på djuren varierar och även om de flesta är helröda förekommer både vita och svarta tecken.

– Det har ju aldrig bedrivits någon elitavel på den här rasen, säger Per Westberg.

Senaste tillskottet på Hanses jord och skog är fjällnäsfåren som ska beta tillsammans med rödkullorna på den fäbod som Per Westberg håller på att återskapa.

Det började med sex rödkullor, sedan blev de fler och 2011 var det dags att bygga en lösdrift till den växande besättningen när den gamla ladugården med 20 liggbås var full.

Det är en kall lösdrift med skrapgång och ströbädd som Per Westberg byggt på egen hand med virke från den egna skogen. Den har plats för 34 djur.

Han arbetar halvtid på lantbruksskolan i Arbro och undervisar i skogsbruk på 50 procent. Resten av tiden delar han mellan djuren, den egna skogen och vedproduktion.

Storleken på djuren varierar och även om de flesta är helröda förekommer både vita och svarta tecken.

<h3>Hanses Tosätter</h3>Ägare: Per WestbergÅlder: 46Familj: Sambo Anna Dybäck och fyra barn mellan 16 och nioAreal: 41 hektar åker och 320 hektar skogBesättning: 50 rödkullorBolagsform: Enskild firmaOmsättning: Cirka 600 000 kronorVinst: Återinvesterar det mesta<h3>Per Westbergs tips</h3>• Tänk dig för innan du som lantbrukare klagar - det är det som gör att vi skrämmer bort de unga.

När Per Westberg tog över släktgården Hanses i Tosätter, Enånger 2004 bestämde han sig för att inte fortsätta med mjölkproduktionen. I stället köpte han några rödkullor att beta kring gården. Så gick det som det gick.– Det går liksom inte att sluta producera, säger han.