Knivarna slipas i kampen om hur mycket pengar EU ska ha att röra sig med mellan 2014 och 2020. Om ett par veckor träffas EU:s regeringschefer med förhoppning om att komma överens om hur långtidsbudgeten ska se ut, ett resultat som inte på något sätt är garanterat. Sedan måste de få EU-parlamentets välsignelse. Och det är ingen självklarhet. Det senaste förslaget har sågats som alldeles för snålt av parlamentet.
En möjlighet
Ivailo Kalfin, parlamentariker från den socialdemokratiska partigruppen och vice ordförande i budgetutskottet, ser ett veto som en möjlighet om medlemsländerna inte tar tillräcklig hänsyn till parlamentets åsikter. En försenad långtidsbudget är inte hela världen.– EU kommer inte att sluta existera. Vi måste leverera en budget som vi kan stå för inför medborgarna, säger bulgaren, med syftning på att EU-parlamentet är den enda direkt folkvalda institutionen i EU.
Vanligare med vetohot
Vetohotet hörs allt oftare från både parlamentet och en del medlemsländer. Bättre en sen budget än en dålig, lyder resonemanget. Utan en ny långtidsbudget körs föregående årets budget i repris. Gårdsstöden betalas ut som tidigare, men landsbygdsprogrammet, med alla stöd och ersättningar, tar slut den sista december 2013. Ska det förlängas krävs särskilda förhandlingar mellan medlemsländerna och parlamentet.
Komplicerar saken
Reimer Böge, tysk kristdemokrat i budgetutskottet och själv bonde, är för ett veto om EU-parlamentet inte får som det vill, men medger att det komplicerar processen betydligt.
– Inget är enkelt i den här övningen. Medlemsländerna behöver tid för tillämpningen av landsbygdsprogrammen och blir det en kraftig försening skapar det stora problem från början. Det bör vi försöka undvika.
Bara vapenskrammel?
En som inte gillar vetohot är budgetkommissionär Janusz Lewandowski. Enligt honom bör möjligheten att försena långtidsbudgeten användas med stor försiktighet.Om vetohoten bara är vapenskrammel för att skrämma motparterna, eller om någon faktisk är redo att detonera bomben återstår att se.