På väg mot en ny sorts medlemskap

Lantmännen är ett intressant studieobjekt. Det är en kooperativ förening som ger sina medlemmar god avkastning. Ja, efter att man har läst Jerry Simonssons artikel på sidorna 20–21 i papperstidningen ATL kan man nästan börja tro att Lantmännens medlemmar är ägare.

Detta är i kooperationssammanhang kontroversiellt – sedan länge gäller tesen att ägare är man bara när föreningen likvideras.

Den traditionella föreningen är den som samlar medlemmarnas utbud så att de inte är utelämnade åt utsugande uppköpare och ser till så att avräkningspriset är högsta möjliga. Eventuellt överskott spetsar priset. Man går med för att man ska kunna göra goda affärer med en part som ser till medlemmarnas bästa. Inte för att placera kapital.

Men omvärlden har förändrats, inte minst genom avregleringen av jordbruket. Den svenska bondekooperationen kan kritiseras för att inte ha varit särskilt anpasslig, och därför har det också gått sådär i en del fall. Tre stora står dock starka: Arla, Södra och Lantmännen.

Som framgår av artikeln skiljer sig Lantmännen från Arla. Lantmännen har snarare följt efter Södra som varit pionjären i fråga om det individuella ägandet. I de två kan man handla med emissionsinsatser; säljaren kan få loss pengar till en investering på gården, köparen kan se fram emot större tilldelning vid nästa emission i kraft av fler andelar. Om nu föreningen går bra.

Detta är en god utveckling, men det löser inte helt det problem som kallas del i värdetillväxten. Få har fått del i den tillväxt som skett när föreningarna fusionerat, blivit multinationella, skapat förädlingsindustrier och utvecklat värdefulla varumärken.

Det som är uppbyggt genom att medlemmar avstår en del av avräkningspriset blir med tiden ”ägt” av allt färre medlemmar. Det tål att upprepas, ägare kan man kallas först när man kan omsätta sin ägarandel i pengar.

Lantmännen har 29 000 medlemmar i dag. För 15 år sedan var det 55 000. Under dessa år har Lantmännen vuxit och dagens medlemmar har blivit rätt mycket rikare, färre ska ju "dela". Om de nu hade kunnat ”casha hem”.

Så långt ska vi nog inte gå. Då är skillnaden gentemot ett aktiebolag utplånad. Men var gränsen ska gå är ett intressant spörsmål.