Ingrid Alriksson är 39 år, bor tre mil utanför Kalmar och arrenderar 28 hektar äng och åker av sina föräldrars gård på totalt 180 hektar. Dessutom har hon 20 dikor. Hon jobbar samtidigt heltid som studie- och yrkesvägledare i Nybro. Hennes son är 11 år och bor deltid hos henne och hennes sambo.
På kant med könsrollerna
För Ingrid Alriksson är genusdiskussionen och jämställdhet hjärtefrågor – något som inte alltid har varit lätt i lantbrukarlivet.
Provocerad och besvärlig
Sonens pappa var lantbrukare på Öland när sonen föddes och Ingrid Alriksson flyttade till hans gård. Ett par år senare gick de isär och hon flyttade till Nybro.
Hon upplevde, och upplever fortfarande, att könsrollerna är väldigt stereotypa inom lantbruket ute i byarna.
– Jag vägrar att gå in i den rollen, det är till exempel många kvinnor som är hemma och sköter hem och barn – det är deras jobb. Jag minns flera kalas när min son var liten, då kvinnorna satt för sig och pratade om barn och gardinupphängningar medan männen snackade maskiner och lantbruk.
– Det är väl lite hårdraget, men det var verkligen på det viset. Jag kanske inte kan så mycket om maskiner, men djur kan jag en hel del om, och jag blev aldrig inkluderad i de samtalen eftersom jag är kvinna.
LÄS ÄVEN: Bonde och ensamstående fyrbarnsfar
Ingrid Alriksson upplevde det som oerhört provocerande samtidigt som hennes omgivning tyckte att hon var besvärlig.
– Jag tog upp diskussioner om jämställdhet och ifrågasatte och blottlade deras rollfördelning. Det var inte populärt. Inte minst kvinnorna blev irriterade för att jag var inne och petade på en öm punkt. Många tar vid efter sina föräldrar och ärver deras roller.
Vill ta över gården
När sonen skulle börja på förskolan ville hon försäkra sig om att hon valde en förskola som hade ett bra genustänk.
– Flera av dem kunde inte riktigt svara och försökte med ”jomen vi behandlar flickor och pojkar likadant”. De hade inte förstått någonting!
Så småningom flyttade hon till föräldragården och för drygt fyra år sedan tog hon över lantbruket, samtidigt som hon jobbade 85 procent inom psykiatrin. Hennes pappa sköter fortfarande skogen som hör till gården och hjälper henne en hel del i lantbruket. Hon har två systrar, men de är inte intresserade av gården på samma sätt.
– Jag har alltid velat ta över, men har också varit intresserad av mycket annat, och jag insåg tidigt att jag inte kan leva på det. Därför började jag läsa beteendevetenskap.
Något hon reflekterar över är hur hon ofta analyserar sina medmänniskor.
– Jag tycker att det känns som en fördel att ha flera perspektiv. Jag kommer från en traditionell uppväxt, men jag har förmågan att se igenom det och protestera.
Välkommen tvåsamhet
Numera är Ingrid Alriksson sambo med Petter Reimbertsson, som också har lantbruksbakgrund. Han jobbar som lantarbetare på en större gård utanför Kalmar.
– Att bo tillsammans på gården, ha varandra och vara två om alla beslut är väldigt skönt!
Som kvinna och lantbrukare tillhör Ingrid Alriksson en minoritet, trots att kvinnor inom lantbruket hela tiden blir fler. Om hon ska tänka framåt i sin verksamhet skulle lösdrift kunna vara något, med mer bete. Men hon vill helst inte bygga ut. Däremot är hon inte främmande för att utveckla verksamheten. På gården finns några hus som eventuellt kan hyras ut. Längre har hon inte hunnit tänka.
– Varför jag egentligen gör det här är för tillfredställelsen i att hålla landskapet öppet och vårda det som tidigare generationer har skapat. Det finns inte på kartan att jag skulle släppa gården. Jag har ju bott på andra gårdar, men gården där man har växt upp – den är det något speciellt med.
LÄS MER: Valfriheten viktig för föräldrarna
PREMIUM: Pickupen som slår knock på marknaden