Överklagade beslut saboterar vargpolitik

Behovet av skyddsjakt ökar i takt med vargstammen och måste beviljas generöst för att den pågående polariseringen i vargfrågan ska kunna dämpas.

Men då måste också skyddsjakten kunna genomföras och inte överklagas med inhibition som följd. Så har nu skett och vargpolitiken framstår närmast som farsartad.

Men man får ta vara på glädjeämnena. Man får till exempel glädjas åt att renägarna i Junsele har blivit av med den ryskättade tik som nu sövts och flyttats för fjärde gången till Mellansverige.

Det är svårare att känna sann glädje med de djurägare i Stockholms län som nu fått en extra varg inpå knutarna.

Men Junselevargen kanske drar norrut igen, som efter de tidigare flyttarna. Svenska Dagbladet har räknat ut att just den vargen vållat kostnader för fyra miljoner kronor – före den senaste flytten.

De flesta skattebetalare har nog svårt att bli upprymda över detta.

Inte heller Naturvårdsverkets tjänstemän, som två gånger beviljat skyddsjakt på denna varg, kan väl jubla över hanteringen; besluten har framgångsrikt överklagats av bevarandeorganisationer.

Farsen började när den selektiva jakt på inavlade vargar Naturvårdsverket beslutade om i januari ställdes in.

Sexton stycken skulle fällas, men tre vargvurmande organisationer överklagade och fick rätt.

En fars men ingen skrattar. För ingen vinner på detta spektakel.

Inte landsbygdsborna som har besvär och kostnader av varg, inte jägarna som riskerar att bli av med sina jakthundar och som får sämre jakt. Inte heller vargen vinner, tvärtom sägs nu tjuvjakten öka.

Ett möjligt glädjeämne är dock att regeringen ändrar jaktförordningens 28:e paragraf. Den som skjuter ett rovdjur som hotar tamdjur eller hund ska nu meddela länsstyrelsen och inte polisen.

Att anmäla till polisen har i princip inneburit att man anger sig själv för jaktbrott med polisutredning och beslag av vapen som följd.

Så kan man inte ha det. Man får hoppas att länsstyrelsen som första instans innebär större rättssäkerhet för skytten.