Orosmolnen hopar sig över landsbygden

Riksdagsvalet 2014 blev ett val präglat av missnöjesröster. Det skapade en rad förlorare.

De rödgröna partiernas valresultat är ungefär som förra gången. Miljöpartiet och Centerpartiet fick ingen skjuts efter EU-valet i våras. Folkpartiet och Kristdemokraterna klarade sig med nöd och näppe kvar i riksdagen.

De enda klara utslagen är att Moderaterna tappade stort och Sverigedemokraterna ökade stort. Därmed faller alliansregeringen.

God natt jord och landsbygd, skrev jag efter förra valet. Det var inget roligt resultat 2010 – visserligen kunde alliansen sitta kvar men i minoritet, och SD kom in i riksdagen som vågmästare.

Men vad ska man säga nu? Det är ju långt värre, med regeringsskifte och stor uppgång för SD, ett parti som inte bara är främlingsfientligt utan också bioenergi- och EU-fientligt.

Och visst var jag onödigt pessimistisk för fyra år sedan. Regeringen Reinfeldt har lyckats bra med att styra Sverige genom internationell finanskris och lågkonjunktur. Visst kan man ha synpunkter på hur jordbruks- och landsbygdspolitik har hanterats men det kunde ha varit mycket värre.

Det kommer nu.

Skatt på lastbilstransporter och handelsgödsel, mer skog ur produktion, meningslösa åtgärder för att rädda Östersjön, stopp för pälsdjursfarmer, höjda arbetsgivaravgifter, dyrare bensin med mera är nu på väg.

Några uttalanden om en blocköverskridande livsmedelsstrategi är i sammanhanget en klen tröst. För det blev inget landsbygdsval. Tvärtom är valutslaget snarare ett tecken på att landsbygden kommer i skymundan den kommande mandatperioden. Storstadsväljarna väger tyngre.

De ledande företrädarna för riksdagspartierna måste nu glömma sin valrörelseretorik och börja kompromissa. Det kan möjligen göra att farhågorna kommer något på skam. Om inte annat för att den nya regeringen kan bli så handlingsförlamad att den inte kommer någonstans.

Blockpolitik fungerar inte vidare bra i det nya politiska landskapet. I bästa fall ger maktskiftet politisk pragmatism och uppluckrad blockpolitik.

I värsta fall innebär skiftet regeringskriser och utpressningsparlamentarism där minsta uppoffring måste betalas med stora köttben.