Oro och extraarbete följer med rovdjuren

I tisdagens tidning berättar fårproducenten Kjell Andersson (bilden ovan) om hur han nästan körde slut på sig själv av oro i samband med att hans tackor revs av varg.

Det är så enkelt för rovdjursförespråkare att hålla sig till matematiken. Det finns plats för si och så många rovdjur. Det finns pengar till rovdjursstängsel. Det finns ersättning till dem som får djur rivna. Och att avfärda människors oro för varg med att ”det handlar bara om känslor”.

Men det är inte rätt att avfärda vardagsbesvären och oroskänslorna. Rovdjursförekomst innebär faktiskt ett nytt och oönskat inslag i det dagliga arbetet för den som försöker hålla landsbygden levande med djurhållning.

Det innebär mer arbete, med viltstängsel och passning och med att fånga in djur som rymt från betet för att de skrämts av rovdjur. Arbetet med att leta efter kadaver och ta vara på dem tillkommer också.

Rovdjursangrepp medför mer pappersexercis och myndighetskontakter. Dessutom finns diffusa effekter som minskad avkastning i produktionen från stressade djur. Och oron för djurens väl och ve.

Detta vill ingen djurägare. Men detta är vad rovdjurslobbyn tycker att de ska stå ut med. Oroskänslorna hos djurägarna avfärdas; de egna känslorna av tillfredsställelse över att det finns vilda djur långt bort från de egna bopålarna väger uppenbarligen tyngre.

De människor som ägnar sig åt att hålla landsbygden levande ska inte behöva ha det så här. Landsbygden ska vara attraktiv för turism och rekreation.

Det är den bara om den har jord- och skogsbruk, grunden för alla kringnäringar. Om fler djurägare lägger av försämras möjligheterna till den önskade utvecklingen mot fler företag och verksamheter på landsbygden.

Åke Petterssons rovdjursutredning 2007 lyfte fram förståelsen för dem som har besvär och kostnader av rovdjuren.

Nu är en ny rovdjursutredning på väg, Lars-Erik Liljelund ska lämna sin slutrapport den 1 april nästa år. Den måste också handla om vardagsproblemen, inte bara matematiken.