Marcus Frennemark

Pandemin satte fart på efterfrågan. När Svensson inte kunde äta på restaurang utan handlade mat i butik blev det svenskt nötkött i varukassen. Det ledde till brist och butikshyllor har periodvis gapat tomma.

Svenskt nötkött har hävdat sig väl de senaste åren och knaprat marknadsandelar trots att förbrukningen per capita sjunker. Med ändrade konsumtionsmönster under fjolåret lyfte självförsörjningsgraden till 60 procent. Efterfrågan satte äntligen fart på avräkningspriset som steg med 4 kronor kilot i snitt under 2020.

Än fler djur hade gått att slakta och sälja, om de hade funnits.

Men reaktionstiden på signaler om ökad produktion är minst två år, oftast längre. Nötköttsproduktion är synnerligen dåligt lämpad för kvartalskapitalism.

En produktionsökning behövs alltså för att möta den långsiktiga efterfrågan. Därför är det rimligt att fråga sig varför det slaktas så många kvigor.

Statistiken för 2020 visar att det slaktades drygt 68 000 kvigor under fjolåret. Inte någon gång sedan EU-inträdet 1995 har det slaktats så många kvigor i Sverige.

Det är fullt begripligt att den enskilde nötköttsföretagaren griper tillfället att slakta kvigor till hyggliga priser. Efter torkåret 2018 finns det många hål att täta i plånboken.

För branschen i sin helhet kan det däremot vara ödesdigert. Fler kvigor som slaktas betyder färre kvigor som kalvar in.

Det är brist på kalv och priset på livkalv stiger. Slutuppfödare av dikalv står med halvfulla stall.

Av de 68 000 kvigor som slaktades under fjolåret var en fjärdedel mjölkraskvigor; dem lämnar vi därhän; men hälften var korsningskvigor och den resterande fjärdedelen köttras.

Sannolikt skulle 25 000 av dessa slaktkvigor varit värda att föda en kalv och gå till slakt ett år senare, då klassade som ungkor.

Går det att tänka utanför boxen?

Det gjordes för några år sedan i Projekt Romeo, när McDonald's sponsrade avelstjurar till expanderande dikobesättningar. Och i Mjölkkronan under mjölkkrisen, då Ica sköt till 25 miljoner kronor och kunderna en krona litern, allt direkt destinerat till mjölkgårdarna.

Om vi, som ett tankeexperiment, ger en kalvpeng på en tusenlapp till dikobonden för varje kviga som kalvar in i stället för att slaktas, skulle detta kunna resultera i 25 000 kalvar. Notan för experimentet slutar på 25 miljoner kronor.

Det är lätt att skära breda remmar av andras läder, så låt oss karva lite lätt i Icas läder.

Om Icagruppen, som 2019 hade ett rörelseresultat på 5,4 miljarder kronor och en reklambudget på 1 miljard, skjuter till 25 miljoner kronor, som de gjorde till Mjölkkronan, har vi finansieringen i hamn. Kanske är övriga handelsaktörer beredda att dra sitt strå till stacken, då kan det bli några kalvar till.

Det finns förstås en hake. En kraftigt minskad kvigslakt sänker temporärt utbudet och gör bristen på nötkött än större. Men detta skulle åtminstone till en del kunna motverkas med högre slaktvikter på ungtjurar och kor.

Alla led i värdekedjan skulle vinna på en kalvpeng. Nötköttsföretagare kan öka produktionen med lönsamhet. Slakterierna får bättre kapacitetsutnyttjande. Handeln tjänar mer när de säljer dyrare svenskt kött i stället för billigt importerat.

Var så god, branschen! Här får ni ett förslag med finansieringen fixad. Teknikaliteterna kan ni säkert utforma själva.

Dessutom skulle principen om samverkan i värdekedjan vara väloljad nästa gång vi möter ett tufft torkår.

Slakten av kvigor ökar. Det är oroväckande i en tid när kalvar behövs för att säkra den framtida tillgången på nötkött.En temporär kalvpeng kan vara vägen framåt, skriver ATL:s Marcus Frennemark.

Motverka framtida kalvbrist med en satsning på minskad kvigslakt.

Förslag: Säkra nötköttet med en kalvpeng

Djurhållning

En riktad satsning från branschen i form av en kalvpeng kan säkra tillgången på nötkött, skriver ATL:s Marcus Frennemark.