Nya smittor ställer krav på mer kunskap

Då och då uppblossande salmonella och newcastle ska också nämnas, liksom blåtunga, paratuberkulos, PRRSA, IBR och BVD som vi har åtgärdsprogram emot– framgångsrika, tack och lov.

BSE och scrapie tycks vi ha fått bukt med.

Utmärkande för många av de ovanstående sjukdomarna är att de är rätt nya. Vem kände till ehec för 15 år sedan? Blåtunga upptäcktes i Nederländerna 2006, två år senare hittades smittade svenska djur.

I fjol tillkom schmallenbergvirus, något som vi ser effekterna av nu när lamningen kommit i gång.

Det är ett oroväckande tecken att sådana här sjukdomar, som i vissa fall kan smitta mellan djur och människa, dyker upp.

Vi tror att vi kan lita på vetenskap och myndigheter, men det finns stora kunskapsluckor när det gäller förekomst och smittvägar.

Dvärgbandmask trodde vi till exempel att vi var fria från i Sverige ända tills SVA drog i gång en provtagningskampanj efter det att en smittad räv hittats 2011. Nu vet vi att dvärgbandmask finns i begränsad omfattning men på flera ställen i landet.

Myndigheternas agerande vid vaccinationskampanjen mot svininfluensa är också, med facit i hand, ett exempel på att kunskapen om vad som är rätt åtgärder har brister.

Likaså när blåtungeviruset skulle bekämpas. Sverige drog i gång en dyr vaccinationskampanj, Norge gjorde inte det och i dag är båda länderna friförklarade.

Hör utbrotten av de nya sjukdomarna samman med ett mildare klimat? Det är inte otroligt. Schmallenbergviruset har liksom blåtunga upptäckts på kontinenten och spridit sig norrut.

Vi kan vänta oss fler.

De är exempel på sjukdomar som inte är omedelbart livsfarliga för djuren, men de vållar produktionsstörningar, extra kostnader och arbete för djurägaren och, naturligtvis, lidande för de drabbade djuren.

Det finns all anledning att agera kraftfullt när smittor dyker upp. Svensk animalieproduktion tål inte mycket mer påfrestningar.

Vissa gånger kanske vi tar i för mycket, men försiktighetslinjen bör råda när åtgärder beslutas.