Ny rovdjurspolitik ett steg åt rätt håll

Jaktförordningens 28:e paragraf är ett exempel. Nu är det möjligt för en djurägare, eller annan person, att skjuta rovdjur som hotar tamdjur eller jakthundar.

Utan att genast betraktas som en grov brottsling. Att vi har haft en annan ordning, som sänt folk i fängelse för att de skyddat sina får, är en skam.

Under de senaste åren har ett stort arbete lagts ned av olika utredare och kommittéer.

Undan för undan har insikten vuxit bland politikerna att man måste ta hänsyn till dem som har kostnader och besvär av täta rovdjursstammar.

Dessa stammar är resultatet av tidigare politik. Som alltså varit så framgångsrik att det är dags att bromsa.

I den nya politiken poängteras att stammarna ska ha gynnsam bevarandestatus men samtidigt får det inte bli påtagligt svårare att hålla tamdjur, och hänsyn ska tas till de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden.

Positivt är också att rovdjursförvaltningen blir mer regionaliserad och att överklagande av skyddsjakt endast kan ske till Naturvårdsverket.

Sifferexcersisen kring antal är dock oklar fortfarande.

De intervall som anges för populationerna ska ersättas av referensvärden som ska ligga inom intervallet för respektive art. Detta utgör golv för populationen.

Något tak får inte finnas.

För varg är dock intervallet, 170–270 individer, så lågt i förhållande till populationen, över 400, att en skattning av stammen redan denna vinter skulle vara fullt rimlig, om bara Naturvårdsverket hinner införa den nya politiken i förvaltningsplanen.

Och även om Sverige nu hävdar att vargen har nått gynnsam bevarandestatus är fortfarande inte striden med EU-kommissionen slut.

Återstår gör också ersättningsfrågan. Enligt riksdagsbeslutet ska Viltskadecenter utreda.

Sammantaget är dock den nya politiken ett framsteg.

Stora rovdjursstammarna vållar faktiskt problem för många människor, och de som nu beslutade om politiken visar med sitt beslut att de lyssnat på dessa människor.