Mari Nälsén

Detta är en artikel ur nr 12/2019 av tidningen Lantmannen. För att få veta mer om tidningen, eller teckna en prenumeration, <a href="https://lrfmediashop.se/kampanj/lantmannen-2/?lp-variation-id=1&_ga=2.129662792.533122582.1574670844-1663553219.1574327188">klicka här</a>.

Marie, Peter och Richard Samuelssons 35 000 värphöns drabbades av newcastlesjuka i november 2006. Hela besättningen fick gasas ihjäl. Det är minnesbilder som sitter kvar och är svåra att bearbeta.

Det var i november 2006 och Marie, Peter och sonen Richard gick morgonronden bland värphönsen.

– Vi har tre skilda avdelningar och delar på ronden och går i varsitt, berättar Marie Samuelsson. Det för att inte ta med oss någon form av smitta in till djuren.

Det var Marie som upptäckte ett par fåglar som låg lite lustigt på sidan.

– Jag kände inte igen symtomen som en vanlig sjukdom och därför bestämde vi att skicka in djuren till SVA, berättar hon.

Dagen därpå var Maries födelsedag, den 19 november. Beskedet från SVA kom och det var allt annat än positivt. Gården och dess 35 000 stora hönsbesättning hade drabbats av den fruktade virussjukdomen Newcastlesjuka.

Smittan sprids från vilda fåglar med antikroppar, och kom sannolikt in via luftintaget. Det var väldigt mycket kanadagäss i området det året.

Peter spärrade gården omedelbart och ringde veterinär. De i sin tur hänvisade till Anticimex. De hade en handlingsplan för utbrott av Newcastle och lovade att påbörja den redan dagen därpå.

För familjen Samuelsson lurade paniken under ytan. Vad skulle hända? Men den förbyttes snart av allt som måste ordnas och fixas. Det var som en dimma som måste forceras för att de skulle komma ut på andra sidan.

Men mitt i allt fanns vännerna. Någon lagade mat och lämnade matlådor vid avspärrningen, en annan som inte fick komma in och fira Maries födelsedag lämnade ett paket och en flaska vin på samma plats. Dessutom ringde deras personliga bankman upp när han fick nyheterna.

– Han sa till oss att göra vårt jobb så skulle han stoppa alla transaktioner till banken och se till att det fanns pengar till det löpande. Ett utbrott av det här slaget går under epizootilagen, smittskyddslagen, vilket innebär att staten garanterar oss ersättning.

Dagen därpå kom Anticimex och placerade ut gasampuller i alla tre hönsstallen, för trots att smittan bara fanns i ett stall måste hela besättningen utplånas.

– Det var riktigt surt, vi hade just satt in ett helt stall med unghöns som precis börjat värpa.

Vännerna var ett starkt stöd för familjen Samuelsson under krisperioden.

Marie minns det som i går trots att det nu gått många år. De gick utmed ett av stallen när gasningen skulle ske.

– Vi hörde suset när gasen läckte ut och så tystnade fåglarna, sektion efter sektion. Det var surrealistiskt, minns hon.

Dagarna som följde var hektiska, det var som att bo i en katastrofzon.

– Det som man ser på TV från områden där de bekämpar ebola, precis så såg det ut här på gården.

Så följde en månad av fullständigt kaos. Det var människor överallt på gården, Peter hade telefonen vid örat hela tiden och det fanns inget de fick eller kunde göra utan Jordbruksverkets tillstånd. De var fullständigt utmattade och hade inte ork till annat än att överleva.

– Det går inte att beskriva hur det känns när man måste fråga om precis allt och de krav som Jordbruksverket lägger på en. Det kan bli en jättediskussion huruvida en diskborste ska saneras och sparas eller slängas bort.

Livet går vidare, men glömmer för Marie och Peter Samuelsson aldrig.

Till slut insåg familjen att de riskerade sin egen hälsa och överlät alla kontakter med myndigheterna till en advokat, sedan reste de utomlands vilket de fått på recept av en läkare.

– Vi fick rådet att strunta i allt och bara dra, så vi åkte till Afrika i 14 dagar, berättar Marie.

Väl hemma igen kändes situationen lite bättre men det fanns svarta stunder då de inte trodde att de skulle klara av det.

– Det var ju vårt liv, vårt levebröd, som vi byggt upp och eftersom det dessutom är Peters föräldragård var det extra jobbigt säger Marie.

Under månaderna som gick fanns det inte så mycket de kunde göra, delta i saneringen fick de inte.

– Det är nog det enda positiva med det. Jag kunde ligga i sängen och läsa dagstidningen. Det hade jag aldrig i hela mitt liv gjort tidigare, säger Marie.

Feriearbetaren Leo hjälper till med packning och sortering.

Var smittan kom ifrån är inte helt säkert men både SVA och Jordbruksverket tror att det kom ifrån vilda kanadagäss då de var väldigt många i trakten runt sjön Roxen det året. Smittan sprids från vilda fåglar med antikroppar och sannolikt har smittan tagit sig in genom luftintaget.

Visst har de funderat i andra banor, det faller sig naturligt att hitta något att skylla utbrottet på. Var fodret dåligt? Var det sabotage?

– Många gånger frågade vi oss vem som ville oss så illa, säger Marie.

Sakta men säkert mådde de lite bättre men blev inte helt okej igen förrän ett halvår senare när Anticimex gjort sitt och de kunde sätta in nya fåglar i stallarna. Men knuten i magen den släppte inte greppet förrän efter flera år.

Totalt sett gick notan för utbrottet på sju miljoner kronor, pengar som staten stod för även om det dröjde ett halvår innan hela summan betalats ut. Länge släpade ekonomin efter men tack vare en förstående bankman var det aldrig någon fara för obestånd.

Det har gått 13 år men familjen Samuelsson glömmer inte. De har fortfarande ångesten vilande över sig, är ständigt på vakt och släpper aldrig garden.

Newcastlesjukan kan orsaka explosiva utbrott.

Detta är en artikel ur nr 12/2019 av tidningen Lantmannen. För att få veta mer om tidningen, eller teckna en prenumeration, <a href="https://lrfmediashop.se/kampanj/lantmannen-2/?lp-variation-id=1&_ga=2.129662792.533122582.1574670844-1663553219.1574327188">klicka här</a>.

<h3>Åkerby-Kimstad AB</h3>Drivs av: Peter Samuelsson 62, Marie Samuelsson, 60 och Richard Samuelsson, 39.Antal anställda: De tre i familjen.Verksamhet: Äggproduktion, entreprenadkörning, spannmål.Besättning: 35 000 värphöns.Areal: 55 hektar åker och 35 hektar skog.Omsättning: 9 miljoner kronor.<h3>Newcastlesjuka</h3>Newcastlesjuka är en mycket smittsam virussjukdom hos fjäderfän, men den smittar inte människor. Newcastlesjuka orsakas av ett virus, Aviärt Avulavirys typ 1, (AAvv-1).Sjukdomen kan orsaka explosiva utbrott hos tamhöns, kalkoner, fasaner, duvor och vaktlar. Ankor och gäss är också känsliga men det är sällan man ser allvarligare utbrott hos dessa arter. En lång rad vilda fågelarter och burfåglar är också känsliga för infektionen.Infektionen överförs framför allt genom direktkontakt med sjuka fåglar eller fåglar som bär på smittan utan att själva visa symtom. Vilda fåglar misstänks kunna sprida smittan över större avstånd. Smitta sprids också med redskap, skor, kläder, fordon, damm och fjädrar. Vindburen smittspridning har setts över avstånd upp till cirka 60 meter. Tiden från smitta till synliga sjukdomssymtom är vanligen 5–6 dagar, men kan variera från 2–15 dagar.Källa: Jordbruksverket<h3>Familjen Samuelssons bästa tips för att förhindra smitta och spridning</h3>Aldrig någonsin en öppen gård - inga obehöriga och inga vildfåglar i närheten.Kolla alltid allting en extra gång.Ha en beredskapsplan med telefonnummer till alla instanser.Försök behålla lugnet. Du är inte skyldig till utbrottet och kan inte göra mer än vad du gör.Glöm inte att äta och dricka.

När krisen slår till händer det från en dag till en annan och den är ofta hård och skoningslös. Det vet ingen bättre än Peter, Richard och Marie Samuelsson på Åkerby gård i östgötska Kimstad.

Det har gått 13 år men familjen Samuelsson glömmer inte.

Livet efter smittan: ”Går inte att beskriva”

Djurhållning

Äggproducenterna Peter, Richard och Marie Samuelsson på om vägen tillbaka efter Newcastlesjukan som drabbade värphönsen.