Linda Linnskog Rudh

”Som bonde måste man väl vara en evig optimist och jag är beredd att kämpa vidare, men i slutändan vill jag kunna ta ut lön för mitt jobb”, säger Vilhelm Nilsson.

”Jag saknar att ha tid till att göra andra saker, ha andra intressen i livet, vara mer med min familj. Jag hade gärna åkt och badat med min son i dag…”

Så sa Vilhelm Nilsson i sin <a href="https://www.facebook.com/pg/UppsalaNaturbete/videos/?ref=page_internal">vlogg</a> förra helgen. Han och frun Sana Nizamani Nilsson arrenderar en gård med 52 hektar naturbete av Uppsala kommun sedan 2015. De har 13 stutar, ett sjuttiotal tackor och 80 lamm, vilket är ungefär så mycket som gården klarar av. Tillsammans har de sonen Dante, snart 5 år.

Vilhelm Nilsson har dokumenterat livet på gården Uppsala Naturbete sedan några år i en videodagbok. I helgens video kunde han inte låta bli att pysa ut lite av den hopplöshet han ibland känner.

– Det går ju förstås lite upp och ned med dagsformen, och just i helgen kanske det märktes lite mer än vanligt. Jag vill dokumentera det som händer på gården och hur det känns, speciellt om vi en vacker dag lägger ned. Det är lite för mycket att ha djur och sköta betesmark och samtidigt ha ett 80-procentsjobb på sidan av. Familjetiden blir ju lidande.

Vilhelm Nilsson jobbar som vaktmästare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. I sitt jobb kör han patienter mellan avdelningarna och operation och i snitt går han två mil om dagen.

– Man är rätt trött när man kommer hem och då är det dags att ta hand och djuren, gården och betesmarkerna.

Hans fru Sana hjälper förstås till, men hon pluggar till läkare och har mycket att göra. Paret har även vänner som de kan fråga om hjälp då och då, men det dagliga jobbet får de klara själva.

– Redan när vi bestämde oss för att pröva på att arrendera den här gården av Uppsala kommun hade min fru sina drömmar om att bli läkare och vi var inställda på att det skulle bli tufft. Förhoppningen har hela tiden varit att kunna leva på det. Man får vara lite av en entreprenör, vilket inte känns främmande för mig, men det är svårt att få en gård i den här storleken, och med de här förutsättningarna, att gå ihop sig.

Vilhelm Nilsson anser att kommunen borde inse hur väl naturbetesmarkerna uppfyller miljömålen och värdera den insats som naturvårdsbönder med kommunarrenden gör.

– Den enda som tjänar på det här upplägget är kommunen som får sina marker i Hågadalens naturreservat betade gratis med obetald arbetskraft. Som arrendator här är det markägaren som bestämt gårdens inriktning och fört över skötselansvaret för betet i naturreservatet på mig. Jag får bära det tunga lasset och när jag inte orkar längre kommer jag stå där, utarbetad, skuldsatt och utan gård. Och vem ska sköta dessa tätortsnära betesmarker då? Det finns inga andra med sådan beteskapacitet här som är villiga att ställa upp.

Dagens miljöersättning till betesmark med särskilda värden uppgår endast till 63 procent av de officiella kostnaderna. Kommunen baserar alltså inte arrendet på avkastningsförmågan. Det betyder att Vilhelm Nilssons gård kan gå back 70 000-80 000 kr per år och ändå ha ett arrende på 80 000 kr.

– Arrendeavgiften borde i mina ögon stå i proportion till vad man kan prestera, men så är det inte.

<h3>Lokalpolitikerna förstår problemet</h3>

Vilhelm Nilsson kan inte se att det är ett hållbart upplägg för en kommun som säger sig vilja satsa på sådant som värnar om människor och natur.

– Vilken lantbrukare vill ställa upp på sådana här villkor? Även statarna hade ju någon slags lön, menar han.

I Uppsala finns ett miljömålsråd dit Vilhelm Nilsson blev inbjuden av ett kommunalråd från MP för att berätta om sin verksamhet.

– Det var så uppenbart att alla politiker anser att man måste värna om verksamheter som vår, så jag har svårt att förstå varför det går så trögt. Vår gård nämns till och med i kommunens eget <a href="https://www.uppsala.se/organisation-och-styrning/publikationer/naturvardsprogram/">naturvårdsprogram</a> vilket är ett styrdokument för tjänstepersoner om hur kommunens naturvårdsarbete ska prioriteras och bedrivas. Där står att kommunen bör upprätta ett brukscentrum på vår gård för att trygga framtida betesmarkerna och se till att det finns långsiktighet, kvalitet, kontinuitet och ekonomi i driften.

Vilhelm Nilsson har ett arrende på fem år och om 1,5 år är det ett år kvar till uppsägning. För att han ska orka, och vilja köra vidare, måste han få till en bättre lönsamhet. Han fortsätter att bearbeta lokala politiker och tjänstemän och hoppas att han får med sig personer med inflytande.

– Som bonde måste man väl vara en evig optimist och jag är beredd att kämpa vidare, men i slutändan vill jag kunna fortsätta sköta dessa viktiga marker med mina betesdjur och ta ut lön för mitt jobb.

LÄS MER: <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/hoga-arrendeavgifter-skapar-oro/">Höga arrendeavgifter skapar oro</a>

LÄS MER: <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/prisade-bonder-vinner-pa-miljovard/">Prisade bönder vinner på miljövård</a>

LÄS MER: <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/vi-vill-bara-ha-en-dialog/">Lantbrukarens arrenden sades upp med polis</a>

Verksamheten går back redan innan arrendet till kommunen ska betalas. Naturvårdsbrukaren Vilhelm Nilsson tar till kameran för att bli av med sin frustration.

”Kommer jag att stå där, utarbetad, skuldsatt och utan gård”, undrar naturvårdsbrukaren Vilhelm Nilsson.

Vad händer när jag inte orkar längre?

Skog

Bättre lönsamhet nödvändig för att naturvårdsbrukaren Vilhelm Nilsson ska orka driva gården vidare.