Motsättningarna drar isär Sverige

Riksdagsvalet bekräftar farhågorna från EU-valet den 25 maj. Då rasade Moderaterna medan Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ ökade kraftigt.

Farhågorna gäller den ökade polariseringen. Mittenpartierna må bråka om regeringsbildning och budgetförankring, men ett problem som inte får glömmas bort är skiljelinjerna mellan såväl extremerna på den politiska skalan som de mellan stad och land.

”Sverige går sönder” och ”landet dras isär” är uttryck från valrörelsen. Ja, så är det.

I storstäderna går Miljöpartiet och Feministiskt initiativ framåt. Fi har tagit plats i kommunfullmäktige i en rad mindre kommuner också. Väljarna är unga, välutbildade, urbana och vänster, och de har högst troligt inte en aning om livet utanför staden, och de bryr sig inte det minsta heller.

Jordbrukets konkurrenskraft, någon? Nej, men sex timmars arbetsdag!

Underlåtenhetssynderna från partierna när det gäller landsbygden har Sverigedemokraterna framgångsrikt utnyttjat.

Jag vill i det längsta tro att bönderna inte är sverigedemokrater. Att döma av de jord- och skogsbrukare jag känner är det troligt att de inte är det. Och gruppen bönder är helt enkelt för liten för att den ska förklara uppsvinget för SD på landsbygden. Småorternas arbetslösa torde vara en både större och säkrare väljarbas för SD.

Men ändå visade en opinionsundersökning publicerad av Land Lantbruk i juni att 20 procent av bönderna tänkte rösta på SD.

Vad är det de har röstat för? Eller har de röstat mot någonting?

Jag vill i det längsta tro att de inte är rasister och att de sympatiserar med SD för att de på detta vis vill protestera mot övriga partiers ointresse för landsbygdens frågor.

Men jag vet inte.

Däremot vet jag att landsbygden inte gynnas av extremerna på den politiska skalan. De gamla mittenpartierna har ett stort arbete framför sig om de ska vinna tillbaka det stöd på landsbygden som nu övergått till SD.

För landsbygdens bästa måste de också hålla tillbaka vänsterpartier med storstadsperspektiv som Fi och MP.