Mjölkkorna dör på lönsamhetens altare

I Sverige har vi ju världens hårdaste djurskyddsregler och beteskrav så är det någonstans där mjölkkor skulle ha det bra så är det väl i Sverige, tänker man.

Från 2002 till 2010 ökade dödligheten från 5,1 till 6,6 procent bland landets mjölkkor.

Det är en orimligt hög siffra, tycker SLU-forskaren Karin Alvåsen som studerat saken. Och högre än i vårt grannland Danmark. Runt 30 procent av de svenska korna självdör, resten avlivas.

Men världens hårdaste djurskyddslag innebär inte att vi har världens bästa lönsamhet i animalieproduktionen. Det går inte.

Inte när djurgårdarnas produktion ska konkurrera på en fri marknad med andra länders animalieproduktion, länder där djurskyddskraven och därmed produktionskostnaderna är lägre.

När konsumenterna vill ha lågpris och inte vill betala för djurskydd går det inte.

Det är ingen djärv gissning att kodödlighet och lönsamhet hör ihop. En allt mer ansträngd ekonomi för mjölkbönderna medför knappast att djuren sköts bättre.

Om varje djurskötare ska ha hand om 100 djur säger det sig självt att sjuka eller skadade kor inte alltid kan tas om hand på samma sätt som om det vore halva koantalet i besättningen. Eller dubbla bemanningen.

Snarare är det så att alla störningar i produktionen måste minimeras. En sjuk ko måste tas om hand vilket kostar både tid och pengar.

Kornas värde i förhållande till veterinärkostnaderna och medicin har sjunkit så beslutet att avliva i stället för att behandla kommer snabbare nu.

Det är alltså troligt att dödlighets- och veterinärkostnadskurvan och lönsamhetskurvan pekar åt varsitt håll. De första två stiger, den senare sjunker.

De senaste uppgifterna visar dock en sänkning av kodödligheten till 5,5 procent, men det är ändå en orimligt hög andel.

Korna i stora besättningar löper större risk, konstaterar Karin Alvåsen, och funderar på om kor i sådana besättningar är hårt drivna.

Ja, det kan de säkert vara, men också kobonden är hårt driven. Ska kodödligheten minska måste lönsamheten förbättras.