Mer forskning krävs för "rätt" skogsbruk

Tack och lov insåg framsynta människor faran. 1903 års skogsvårdslag innebar starten för en upprustning av skogen - den som avverkar ska se till att det växer upp ny skog.

I decennier har trakthyggesbruket dominerat. I sådant är skogen på en viss yta likåldrig och hela ytan avverkas och föryngras samtidigt. Under en period är marken utan träd.

I den livliga skogdebatten har detta bruk kommit i fokus. Alternativet framhålls, det vill säga olika former av kontinuitetsskogsbruk där skogen hela tiden är åldersblandad och träd avverkas allt eftersom de blir mogna. Sådant skogsbruk sägs vara bättre för den biologiska mångfalden och för skogens rekreationsvärde.

Ledande företrädare för skogsforskningen hävdar att tillväxten och därmed ekonomin blir sämre med kontinuitetsskogsbruk. Det finns också de som hävdar motsatsen. Det finns inte minst aktiva skogsägare som framhåller kontinuitetsskogsbrukets förtjänster även i fråga om ekonomin.

Trakthyggesbruket har varit framgångsrikt. Tomas Lundmark, dekanus på SLU:s skogsfakultet, skriver i Vi Skogsägare att Sverige har en procent av världens skogsmark men står för fem procent av virkesproduktionen. Dessutom har virkesförrådet nästan fördubblats på 100 år.

Det är möjligt att kontinuitetsskogsbruk kan matcha detta och har framtiden för sig. Men ingen kan i dag säga med säkerhet att det är så. Kunskaperna om det är bristfälliga jämfört med trakthyggesbruket som ju praktiserats länge.

Hursomhelst får skogsägaren göra som han eller hon vill. Den som vill bedriva kontinuitetsskogsbruk får göra det. Det kan mycket väl vara så att denne skogsägare högst medvetet väljer bort de sista kronorna i sitt skogsbrukande till förmån för andra värden.

Det finns inget skäl till att en ny skogspolitik med en annan inriktning ska införas. Att styra mot kontinuitetsskogsbruk kan som sagt vara rätt, men det återstår mycket forskning innan någon eventuellt kan slå fast det. Under tiden kan vi glädjas åt mångfalden av skogsbruksmetoder.