Malin Eborn

Detta är ett reportage ur Lantmannen nr 11/2020. <a href="https://www.lantmannen.nu/prenumerera/">Vill du läsa mer om tidningen eller teckna en prenumeration? Klicka här!</a>

Marianne Andersson är ordförande för Sveriges Synemannaförbund. Under sina många år som syneman har hon sett vilka konflikter som kan uppkomma i ett arrendeförhållande och lärt sig hur de bäst undviks.

Det är i slutet på september, höstsådden är klar på gården i Klagstorp i södra Skåne, och nu drar ”betupptagningsbubblan” i gång, som Marianne Andersson beskriver det. Hon driver växtodlingsgården tillsammans med sin man och sockerbetor är en huvudgröda, eftersom de är involverade i både sådd, upptagning, rensning och transport av sockerbetorna till ett större antal lantbrukare i området.

Själv är Marianne Andersson uppvuxen på gård som arrenderades av kyrkan och det var kanske också så ett första frö såddes till att hon 2019 skulle bli ordförande för Sveriges Synemannaförbund.

– Jag glömmer aldrig hur uppsjåsat och stirrigt det var ett år när det var syn. Det skulle fixas och målas och min mor var helt uppe i limningen när det började bli dags, säger hon.

Idag kan hon förstå varför. Förr synades bostaden på ett annat sätt, speglar användes för att se om elementen var målade på baksidan och man granskade varenda garderob.

– Det är klart att som fru i huset kändes det som man var inne i hjärtat och rörde. Men redan då, som barn, tyckte jag att det var intressant, säger Marianne Andersson.

Fritiden ägnar Marianne Andersson gärna i trädgården. Hon gillar att odla grönsaker och blommor.

I början på 1990-talet köpte de makens föräldragård, Bakvången i Klagstorp. När en äldre granne några år senare frågade om hon ville ta över hans uppdrag som syneman tog hon chansen och gick utbildningen.

Det blev det en tuff start direkt. På sitt allra första uppdrag var det en äldre lantbrukare som skulle lämna gården han bott på i 40 år. Under sin tid som arrendator hade han byggt ett stall som han menade att tidigare ägargeneration på fastigheten godkänt för många år sedan. Men eftersom det inte fanns några skriftliga dokument på denna överrenskommelse hävdade den nya ägaren att stallet skulle tas bort.

– Stackars man, först hade han lagt pengar på att bygga upp stallet och nu skulle han lägga pengar på att plocka bort allt igen. Men så fick vi bedöma det vilket jag då tyckte kändes väldigt hårt, säger hon.

En syn hålls för att fastställa arrendeställets skick vid början och slutet av en arrendeperiod.

Genom åren som syneman har hon försonats med den väldigt strikta bedömning som Jordabalken kräver och uppskattar den som en pelare för lantbruket att luta sig mot. Totalt finns ett 70-tal synemän i Sverige, som ofta är lantbrukare i grunden och har handplockats för uppdraget. En syn hålls för att fastställa arrendeställets skick vid början och slutet av en arrendeperiod och görs av två opartiska synemän som jordägare och arrendator gemensamt är överens om att anlita.

Synen och synehandlingarna är ett hjälpmedel för att parterna sedan ska kunna göra en avräkning vilket är till gagn för både jordägare och arrendator påpekar hon.

– För att funka som syneman ska du kunna ta konflikter för det är inte alltid smidigt att komma ut när parterna inte kommer överrens, säger hon.

Synen och synehandlingarna är ett hjälpmedel för att jordägare och arrendator ska kunna göra en avräkning.

<h3>Kostsamt att inte se över arrendekontrakt</h3>

Även om många aktiva lantbrukare har bra koll upplever hon att den stora jordhungern i lantbruket får negativa konsekvenser. Det kan leda till att man så gärna vill ha mer mark att man slarvar med att åka ut och titta på exempelvis ett sidoarrende eller kanske inte läser igenom arrendekontraktet eller kollar upp fakta ordentligt innan man skriver på.

I värsta fall ger det en tuff ekonomisk smäll efteråt med att exempelvis ogräsförekomsten är större än man trott och ökar kostnaderna i förhållande till vad man räknat med. Ett annan kostsam miss kan vara att marken ligger eller är på väg att hamna i ett vattenskyddsområde där bekämpningsmedelsanvändningen är begränsad.

– Kanske går det inte att odla den gröda som lantbrukaren planerat. Men har man skrivit under ett femårskontrakt är det för sent att komma och säga att man inte kan betala den summan, säger hon.

Hon påpekar att arrendenivån på den öppna marknaden i många fall inte motsvarar den ekonomiska avkastningen i en traditionell växtföljd med spannmål, sockerbetor och raps.

– Men jag utgår från att alla har räknat så att de tjänar pengar på den marken de har, säger hon med skarp röst.

Att det exempelvis inte syns någon större effekt på arrendepriserna i områden där gårdsstöden sänkts är förvånande tycker hon.

– Onekligen finns det pengar där ute att betala för arrendena. Men ju mer den etablerade skaran lantbrukare bjuder för marken ju svårare blir det för unga att komma in och få lönsamhet. Det är en tråkig utveckling, säger hon.

Själv står hon och maken inför ett generationsskifte med fyra barn som alla jobbar med jordbruk.

– Många har ingen som vill ta över och det måste vara jättetråkigt men det är inte enklare när man har fyra stycken som vill fortsätta, utbrister hon.

Eftersom ett generationsskifte kräver lång planering inleddes diskussionen med barnen redan för några år sedan. De tar in experthjälp för att allt ska bli rätt men det är långt ifrån ett färdigt upplägg, berättar hon.

– Vi vill så klart stötta våra unga så de kan starta på ett bra sätt men att få något gratis gynnar inga företagare. Vi själva ska också kunna klara oss framöver.

En tråkig följd av att etablerade lantbrukare bjuder högt för arrenden är att den unga generationen får svårt att komma in och driva lantbruk med lönsamhet tycker Marianne Andersson.

För de flesta i branschen är Marianne Andersson kanske mest bekant som tidigare ordförande för LRF Skåne, en post hon lämnade 2018. Då hade hon suttit i styrelsen sedan 2006.

– När jag började i styrelsen ville jag få bort nånannanismen hos lantbrukare. Det är så lätt att skylla på någon annan när det går dåligt, säger hon.

Exempel är lantbrukare som direkt ringer till LRF och säger att ”ni måste fixa det här” när man upplever att något gått fel. Desto svårare är det att ställa sig själv i spegeln och fråga om det finns något man själv som företagare kan göra annorlunda eller hur man kan jobba förbyggande mot missöden som kanske upprepas, påpekar hon.

– Jag tyckte att vi var på god väg, att man började bejaka och titta på sig själv som företagare men de två sista åren som ordförande upplevde jag att det föll tillbaka igen. Jag nådde inte hela vägen fram.

Samtidigt finns det många svåra situationer som lantbrukare hamnar i vilket Marianne Andersson inte minst sett exempel på under sina många år som styrelseledamot i Södra Östersjöns vattendelegation. Eftersom varken länsstyrelser eller kommuner har finansiering för åtgärder som ska förbättra vattenkvalitén är det lätt att dessa hamnar på berörda markägare utan att de får ersättning, menar hon.

– Det kan finnas pengar för lantbrukare att söka i dessa sammanhang men det kostar att söka pengar eftersom det krävs så mycket handlingar att det nästan är omöjligt utan att ta hjälp.

Marianne Andersson ser ljust på framtiden för svenskt lantbruk. Själv står hon och maken inför ett generationsskifte med fyra barn som alla jobbar med lantbruk.

<h3>Positiv utveckling framåt för lantbruket </h3>

Genom sitt engagemang i delegationen vill hon öka förståelsen för lantbrukets förutsättningar och att det måste ske en samverkan mellan miljö, jordbruk och finansieringssidan. Hon tar ett exempel på en bonde som vill bygga ut ett kostall i samma kommun som reningsverket ska byggas ut. Eftersom risken för påverkan på vattendraget av båda de här faktorerna kan bli stor kanske inte kostallet godkänns.

– Men vi ska ju öka vår livsmedelsproduktion i Sverige. Konsekvensen av det här är kanske att lantbrukaren pressas så mycket av kostsamma åtgärder att han ger upp och går i konkurs, säger hon.

Ur miljösynpunkt kan effekten därmed bli den motsatta eftersom mat måste importeras från andra länder. Trots problem på flera områden ser hon ändå mycket ljust på framtiden för lantbruket särskilt efter det fokus svensk livsmedelsproduktion fått sedan coronapandemin bröt ut.

– Det är fruktansvärt med pandemin som pågår men den har hjälpt till att sätta vår egen produktion på kartan. Folk börjar få upp ögonen för att det finns väldigt mycket lokal mat, och att vi lantbrukare faktiskt är rätt viktiga, säger hon.

Framtiden öppnar för nya grödor att odla i Sverige som kan få positiva effekter ekonomiskt för lantbruket.

– När man ser att det finns en marknad och en industri som kan hantera produktionen tror jag vi får upp lönsamheten, säger Marianne Andersson.

<h3>Marianne Andersson</h3>Ålder: 58 årDriver: Växtodlingsgård tillsammans med sin man. Gård: 374 hektar varav 242 hektar är ägd resten arrenderad Grödor: Sockerbetor, maltkorn(utsäde), höstvete (utsäde), höstraps, vall till hästfoder Förtroendeuppdrag: Ordförande för Synemannaförbundet och Södra Sveriges Synnemannaklubb, styrelseledamot i Södra Östersjöns vattendelegation, vice ordförande för Landshypotek i Skåne, revisorsuppleant för LRF centralt och ledamot i koncernvalberedningen för Lantmännen. <h3>5 frågor</h3>1. Hur har du påverkats av coronapandemin?– Jag har inte påverkats så mycket men jag inte åker ut på så många möten utan sitter vid datorn och har möte i stället. 2. Hur har spannmålsskörden gått?– Vi är nöjda, nu vet vi inget om betorna i år eftersom vi inte har börjat dra i dem men spannmålen är vi nöjda med och rapsen gav också normalhög skörd. 3. Har ni återhämtat er ekonomiskt sedan torkan 2018?– Ja, det kan man nog säga. Vi fick precis som alla andra en skitskörd 2018, men i sammanhanget lyckades vi ändå få till en lite bra affär i eländet och hämtade tillbaka lite.4. Hur länge har du tänkt jobba med lantbruket?– Det har jag egentligen inte funderat på. Jag vill i alla fall hålla på till jag är pensionär. 5. Vilka är dina fritidsintressen?– Jag tycker om att odla grönsaker och blommor och har ett litet växthus. Jag gillar också att dona, spika och bygga.

Som syneman ser Marianne Andersson jordhungerns baksida. Trots att hon ibland måste ge tuffa besked till lantbrukare har hon alltmer försonats och börjat uppskatta Jordabalken.

Som syneman ser Marianne Andersson jordhungerns baksida.

Med skarp blick på lantbruket

Lantbruk

Som syneman ser Marianne Andersson jordhungerns baksida. Trots att hon ibland måste ge tuffa besked till lantbrukare har hon alltmer försonats och börjat uppskatta Jordabalken.