Markägare - läs på inför stadgebeslutet

EU:s jordbrukspolitik har sitt ursprung i livsmedelsbrist efter andra världskriget. Den konstruerades så att produktionen skulle öka.

Det gjorde den, så pass att vi fick kostsamma överskott. Som nu till största delen är borta.

I fråga om jakten fick Sverige i slutet på 1930-talet en lag som skulle skydda de spillror till viltstammar som då fanns.

Det blev succé, vi har i dag stora och ökande stammar av det mesta.

Vilket kan vara problematiskt. Viltstammar måste förvaltas, det vill säga ska skjutas ned till en nivå där problemen blir hanterbara.

Vi har till exempel världens tätaste älgstam. Det kostar skogsbruket stora summor.

Älgjakten är som bekant föremål för en omgörning vars syfte är att förenkla jakten och se till så att det skjuts mer älg.

Under år av utredande har dock det här dribblats bort så att bara de mest insatta kan hänga med i svängarna. Honnörsord som samverkan, lokal förankring, stammens storlek anpassad till fodertillgången med mera riskerar att urvattnas av byråkratin.

Gamla trätofrön som hur små markägare som inte vill inordna sig i viltvårds- och älgskötselområden lever kvar, och kritiker av den nya förvaltningen varnar för spetsfundigheter som ger jägaren snarare än markägaren sista ordet om avskjutningen.

Det är inte aktuellt att göra om efter alla turer, den älgförvaltning som nu antagits måste sättas i sjön.

Men de markägare som klagar över viltskador måste ta sitt ansvar och engagera sig i de grupper och förvaltningsområden på olika nivåer som finns.

Högaktuellt nu är de stadgar som gäller älgskötselområden.

LRF och Svenska Jägareförbundet har varsitt förslag till stadgar, och det är av yttersta vikt att markägarna sätter sig in i vad det är för stadgar de enas om.

Den aviserade reformeringen av EU:s jordbrukspolitik verkar få effekt: alla överskott, som så många tycker så illa om, lär försvinna.

Reformeringen av den svenska älgjaktens förefaller inte bli lika effektiv. Alltför mycket av regelkrångel och viltskador blir kvar.