Ulf Aronsson

”Flera olika trender ger uppfattningen att politiken har tagit ett steg tillbaka och överlämnat åt aktörerna att förhandla om skogspolitiken”, anser Camilla Sandström. Hon menar samtidigt att det läggs ett orimligt stort ansvar i markägarens knä.

Känns det rörigt i skogen just nu? Krav på ökad produktion, mer miljöhänsyn, fler eller färre djur av olika slag och ökande anspråk från de som inte äger skogen? De senaste åren har resultatet synts som fler konflikter, domstolsprocesser och en allmän osäkerhet om vilken fot man som skogsägare egentligen ska stå på.

Camilla Sandström, professor i statsvetenskap vid Umeå Universitet, kan kanske inte lösa alla problemen, men hon kan ge en förklaring till hur vi hamnat där vi är.

– Vi ser tre olika trender i den politiska styrningen: En ökad användning av samverkansprocesser och det vi brukar kalla marknadisering och juridifiering. Sammantaget innebär de att politikerna tagit ett steg tillbaka, säger hon.

Samverkansprocesserna har använts i flera fall inom skogspolitiken de senaste åren, bland annat i arbete med målbilder och det nationella skogsprogrammet. Syftet är att decentralisera, hantera frågorna där kunskapen finns och få de berörda att samverka och hitta lösningar utifrån gemensamma beröringspunkter.

Certifiering är ett exempel på den andra trenden, marknadisering. Där riggar marknadens parter egna system och kriterier medan politikerna står vid sidan.

– Samverkansprocesser har fungerat bra i arbetet med till exempel målbilderna, som är på en väldigt konkret nivå. Men de är inte alltid lämpliga att använda i frågor som till exempel riskerar att inskränka en grundlagsskyddad rättighet. Det kan också vara svårt att rigga processerna på rätt sätt, och då fungerar de inte. Bägge de här trenderna ger uppfattningen att politiken har tagit ett steg tillbaka och överlämnat åt aktörerna att förhandla om skogspolitiken. I ett sådant läge blir det också svårt för medborgarna att utkräva ansvar om något går fel, säger Camilla Sandström.

<h3>”Risk för demokratiskt underskott”</h3>

Juridifiering innebär att politiken inte avgör frågorna utan att det blir upp till parterna att pröva dem i domstol. Rovdjursförvaltningen, artskyddsförordningen och ersättning för fjällnära skog är exempel på det.

– Domstolen har att döma i det enskilda fallet och har inte alltid kompetens eller möjlighet att ta hänsyn till komplexiteten i frågan eller sätta den i ett större sammanhang. Det kan visa sig att utfallet inte blir rimligt, och då måste parterna ändå gå tillbaka till politiken för att få en ändring.

– Vi ser att det finns risk för ett demokratiskt underskott i de här processerna. Det finns en rad fördelar med dessa processer, men de bör snarare ses som ett komplement till politiken och inte som en ersättning av den.

Ur skogsägarens synvinkel accentueras problemet av själva mängden.

– Det är målinflation i skogspolitiken. Målen är orimligt många och det är omöjligt att implementera alla, åtminstone i samma bestånd. Det blir upp till skogsägarna att få in allt, och nu läggs även klimatmålen ovanpå det. Det läggs ett orimligt stort samhällsansvar i markägarnas knä att bidra till att målen uppnås, samtidigt som det saknas en tydlig politisk viljeinriktning.

– Målinflation ger implementeringsunderskott som i sin tur leder till målkonflikt och missnöje. Konkurrensen om skogens resurser kommer att öka i framtiden vilket innebär att vi kommer behöva göra en rad avvägningar. Här borde politiken också spela en roll, i stället för att som nu överlåta besluten till samverkansgrupper, marknaden eller att skicka frågor för avgörande i domstol.

Tre trender i den politiska styrningen samverkar och lägger en orimligt stor börda i skogsägarnas knä. Politikerna behöver kliva fram och peka ut riktningen, anser Camilla Sandström, professor i statsvetenskap.

Orimligt stort samhällsansvar hamnar i skogsägarnas knä, anser professor i statsvetenskap.

Statsvetare: Politikerna har tagit ett steg tillbaka

Politik

Tre trender i den politiska styrningen samverkar och lägger en orimligt stor börda i skogsägarnas knä. Politikerna behöver kliva fram och peka ut riktningen, anser Camilla Sandström, professor i statsvetenskap.