Edvard Hollertz

Vår beredskap är god. Det budskapet försökte statsminister Per Albin Hansson att inpränta i svenska folket den 27 augusti 1939. Bara några dagar senare skulle tysk trupp gå in i Polen. Andra världskriget var ett faktum.

Militärt var dock Sveriges beredskap allt annat än god hösten 1939. Det var skralt med ammunition.

Samtidigt kanske det inte var den militära beredskapen som statsministern hade i åtanke – utan livsmedelsberedskapen. Att ha mat på bordet var det viktiga.

När kriget kom till Europa var Sveriges rustat till tänderna för att klara livsmedelsförsörjningen. I statliga lager fanns 350 000 ton brödsäd och en årsförbrukning av mineralgödsel. Bland mycket annat. Det fanns också – vilket kanske är det allra viktigaste – en organisation för att leda den krigstida produktionen.

I dag är allt borta. Allt utom insikten att vi måste ha mat. Den tanken har lyckligtvis återvänt.

Med pandemin som en fond höll nyligen riksdagens miljö- och jordbruksutskott en öppen utfrågning om lantbrukets sårbarhet. Men tanken på att återuppta en krisplanering fanns redan innan. Pandemin har mest förstärkt existerande trender. Skogsbränderna sommaren 2018 och kriget i Ukraina är sådant som har tydliggjort behovet av att ta höjd för kriser.

Vad kan då göras för att minska det svenska lantbrukets sårbarhet? Den mest uppenbara åtgärden är förbättrad lönsamhet. Det var också ett perspektiv som återkom under den förmiddagslånga riksdagsutfrågningen – det handlar om lönsamheten, lönsamheten och lönsamheten. Företag som tjänar pengar kan investera för framtiden, bygga reserver och lager.

Frågan om lantbrukets sårbarhet borde i riksdagen inte heller vara en fråga främst för miljö- och jordbruksutskottet. Det kanske mer snabbarbetande och av partierna prioriterade försvarsutskottet borde med större allvar adressera frågan. För vad finns kvar att försvara om det inte finns mat?

Men om politiken på allvar ger sig i kast med att genom lagstiftning eller stöd försöka stärka den svenska livsmedelsförsörjningen lär det få långtgående konsekvenser på marknaden.

För det går inte riktigt att komma runt att lantbruket är beroende av ett fåtal stora livsmedelsanläggningar, vilket gör systemet utsatt. Det här påtalas också i miljö- och jordbruksutskottets rapport om lantbrukets sårbarhet. Att Sverige bara har ett sockerbruk kvar, som dessutom är utländskt ägt, är ett närmast övertydligt exempel.

Ska sårbarheten minska kommer det att behövas fler lokala och regionala mejerier, slakterier och kvarnar. Det har potential att till en viss grad ändra logiken på marknaden. Decentralisering kan visa sig vara en gynnsam affärsstrategi, snarare än centralisering.

I dag är inte beredskapen god – varken för att säkra livsmedel vid kris eller för vad beredskapspolitiken kan innebära. Om riksdagen verkligen menar allvar med att rusta lantbruket för kris eller krig så kan det drastiskt förändra förutsättningarna för att driva lantbruk och livsmedelsföretag i landet.

En gång i tiden var Sveriges rustat till tänderna för att klara livsmedelsförsörjningen – i dag är allt borta. Nu krävs drastiska förändringar för att driva lantbruk och livsmedelsföretag i landet, skriver ATL:s Edvard Hollertz.

En gång i tiden var Sveriges rustat till tänderna för att klara livsmedelsförsörjningen.

”Lönsamt lantbruk bästa beredskapen”

Företagande

En gång i tiden var Sveriges rustat till tänderna för att klara livsmedelsförsörjningen – i dag är allt borta, skriver ATL:s Edvard Hollertz.