Licensjakt det enda möjliga

Situationen är olycklig. Å ena sidan har vi EU-kommissionen som tycker att Sveriges vargstam är för klen och måste rustas upp.

Å andra sidan har vi en vargstam som växer stabilt av egenkraft, trots inavel och påstådd tjuvjakt, så att det finns cirka 300 vargar i Skandinavien nu.

I fjol konstaterades 25 föryngringar i Sverige och tre i Norge.

Mitt emellan står förre miljöministern Andreas Carlgren, hand i hand med svartepetter. Han föll undan för EU:s maktspråk och slopade jakten detta år och försökte samtidigt lugna jaktförespråkarna med att nästa år blir det jakt igen.

Carlgren får ett oförtjänt dåligt eftermäle i vargfrågan.

Som minister uttalade han förståelse för att de som faktiskt ska se till att landsbygden hålls levande inte ska behöva ta smällen av rovdjurens negativa sidor.

Han stödde vargjakt eftersom det bidrar till acceptans för rovdjurspolitiken som syftar till livskraftiga stammar. Jakten ska kombineras med åtgärder för minskad inavel - en god kompromiss.

Problemet är att åtgärderna för minskad inavel inte har kommit någon vart. Därmed är utsikterna för licensjakt små. Det tycks vara väldigt komplicerat och tidskrävande att plantera ut vargar.

Nu har Naturvårdsverket i stället tillsatt ännu en utredning. Är det möjligt att med jakt riktad mot särskilt inavlade revir förbättra stammens genetiska status är den fråga utredningen ska besvara.

I den senaste rovdjursutredningen sägs för övrigt att vargpopulationen när inavelsgraden sänkts bör öka i storlek.

Det borde snarare vara ett skäl till att minska den. Ju färre djur som kan upprätthålla statusen desto bättre.

Under tiden är skyddsjakt den enda möjligheten. Generös sådan, var budet när licensjakten ställdes in. Men så kan man knappast säga att det har blivit.

Nu finns en förvaltningsplan som EU har efterfrågat och fått, och arbetet med att höja den genetiska statusen kommer väl i gång.

Det måste väl ha blidkat EU så mycket att en licensjakt, som skattar en rejäl bit av tillväxten, kan genomföras i januari.