Låt inte stela regler hindra rationell drift

Frågan borde diskuteras mer. Att jordbruksmark ska kunna brukas rationellt borde vara självklart, och det blir mer självklart allt eftersom tiden går.

Det är förvisso viktigt att bevara stenmurar, våtmarker, åkerholmar och annat som omfattas av biotopskyddet, men lagstiftningen måste vara flexibel.

Om vissa marker blir så besvärliga, och dyra, att odla att bonden ger upp försvinner ju det som gynnats av brukandet och som anses skyddsvärt. Förbuskning finns det tillräckligt av.

Det är också märkligt att alla miljödiskussioner handlar om att frysa allt som det är. Ibland märks en önskan om att man till och med ska gå tillbaka till någon tidigare tidpunkt när natur och landskap anses ha befunnit sig i något särskilt högtstående stadium.

Landskapet förändras ständigt. Hur ska man bestämma vilket landskap som ska konserveras? Det går förstås inte, utvecklingen måste ha sin gång.

Kanske anses just vårt landskap extra skyddsvärt om 50 eller 100 år?

Att låsa allt som det är innebär också ett problem i ett större perspektiv. Vid föreningen Den goda jordens konferens i Laholm i förra veckan berättade Anders Larsson, SLU, att vi konsumerar livsmedel motsvarande 0,4 hektar per person, men vi har bara 0,3 och alltså får vi ta resten från andra länder där man har 0,2 hektar per person.

Det är magstarkt att vi i den rika världen sparar stenmurar och köper mat från dem som behöver den själva. Kanske man kan hävda att man gör fattiga u-landsbönder en tjänst om vi köper deras produkter, men rätt snart kommer all åkermark att behövas.

Vi måste också höja avkastningen på den så att bortfallet från mark som asfalteras kompenseras – och mer därtill.

Lagstiftningen måste göras flexibel, till exempel genom ett kompensationssystem: odlingshinder får röjas om en ny biotop anläggs på ett ställe där jordbruksdriften inte hindras.

Ett rationellt och lönsamt jordbruk är en förutsättning för en levande landsbygd. Att konservera allt som det är i dag omöjliggör en önskvärd utveckling.