Det pratas om veterinärbristen i Sverige. Ur mitt perspektiv får den frågan ibland felaktigt fokus. Det handlar nämligen ofta om tillgången på akutsjukvård eller specialiserade ingrepp för sällskapsdjuren. Detta är naturligtvis viktigt för den enskilde djurägaren och för djurskyddet för det enskilda djuret. Men det är inte viktigt ur ett samhällsperspektiv.

Veterinär tillgång och kompetens för de icke livsmedelsproducerande djuren har en stor emotionell, djurskyddsmässig och även ekonomisk tyngd om man är företagare inom det området. Men det är inte en viktig samhällsfunktion.

Veterinärbristen på lantbrukssidan, inklusive livsmedelssäkerhet, är ett allvarligt hot mot ökad produktion av animaliska livsmedel och en motsättning till att livsmedelsstrategin ska uppnå uppsatta mål om ökad självförsörjningsgrad. Denna grupp veterinärer har en samhällsviktig funktion och politiska styrmedel krävs för att den ska upprätthållas.

När vi pratar om veterinärbristen anser inte jag att lösningen är att utbilda fler veterinärer generellt. Vi utbildar många veterinärer årligen och ytterligare många återvänder eller flyttar in efter utbildning utomlands. Veterinärer är dock en brokig skara, som personer naturligtvis men också vad gäller yrkesinriktning. Vi behöver styra vilken typ av veterinär som vi vill ha fler av. Vem är framtidens lantbruksveterinär? Eller kanske snarare vilka? För den här gruppen måste bli större.

Det räcker alltså inte att utbilda fler veterinärer om inte fler väljer en yrkesinriktning mot de livsmedelsproducerande djuren. Och det här är svårt för det kräver inte bara medicinskt kunnande utan även att man har en insikt i och förståelse för produktionen. Såväl praktiska förutsättningar och ekonomiska aspekter som en förmåga att orientera sig i diskussioner kring djurvälfärd och klimat som är starka konsumentfrågor. Man behöver erfarenhet och förankring i lantbruket.

Jag pratar om kvotering – trots att metoden är omdiskuterad. Ofta med motargumentet att det inte ska handla om något annat än kompetens vid urval till jobb eller utbildning. Exakt! I den här situationen handlar det om att kvotera in rätt kompetens. Att låta dem med rätt kompetens få företräde i den hårda konkurrens som faktiskt råder vid intagningen till veterinärprogrammet.

Om erfarenhet från jobb med lantbrukets djur skulle vara meriterande vid antagningen till veterinärprogrammet skulle det inte bara gynna dem som redan har en lantbruksbakgrund, det skulle också få fler att skaffa sig sådan erfarenhet. Det skulle resultera i att fler veterinärer fick en större insyn i, och förhoppningsvis intresse för att jobba i, sektorn.

I diskussionerna kring klimatkrisen träder svensk köttproduktion för flera djurslag fram som hållbara alternativ. Ska vi öka vår produktion i enlighet med våra flaggskepp – hög djurhälsa, låg antibiotikaförbrukning, resurseffektivitet i form av hög avkastning och låg dödlighet – är rätt veterinär kompetens avgörande. Låt det också vara avgörande vid antagningen till veterinärutbildningen.

Ebba Schwan, djurhälsoveterinär, Gård & Djurhälsan

Läs också: <a href="https://www.atl.nu/lantbruk/larm-om-veterinarbrist/">Larm om veterinärbrist</a>

Erfarenhet av att jobba med lantbruksdjur ska vara meriterande vid antagning till veterinärprogrammet, anser Ebba Schwan.

Krönika: ”Kvotera in rätt kompetens till veterinärutbildningen”

Lantbruk

KRONIKA | För att få fler veterinärer till lantbrukssektorn ska de med lantbruksbakgrund ges företräde till veterinärprogrammet, anser Ebba Schwan.