Har ni tagit chansen att vara med på något arrangemang inom arbetet för de regionala skogsprogrammen? Om inte, gör det. Många av dem blir i pandemins tider digitala men det får vi lära oss klara av och även om vi inte träffas i verkligheten kan möten ändå bli av och tankar delas.

Själv var jag för någon vecka sedan med i diskussionen om ståndortsanpassat skogsbruk i Halland. Är man med i en förening av något slag, som exempelvis Dryaderna som är ett nätverk för kvinnliga skogsägare, så får man en inbjudan. Sedan är det bara att koppla upp sig var man än råkar befinna sig.

Ståndortsanpassning är mer än att bara välja mellan gran och tall. Vi har visserligen ovanligt få inhemska trädslag i Skandinavien och det beror på hur inlandsisen dragit fram, fick vi lära oss. Men i paletten finns även en del utländska trädslag och så förstås inhemska lövträd.

Sedan måste man kunna en del om jordförhållanden, nederbördsmängder och andra förutsättningar för att en planta ska växa och bli ett friskt träd. Man kan inte bara ta råd av stressade och industrifokuserade inköpare efter en avverkning. Nåväl, sådant kan vi skogsbrukare säkert lära oss.

Men ganska snabbt under mötet kom diskussionen också in på viltbetning. Det är nämligen svårigheten att få upp en blandskog som gör att många skogsägare inte klarar av ståndortsanpassning utan nöjer sig med planterad gran och självsådd björk.

Men för att möta framtidens klimat måste vi ha en skog som är robust och tålig mot storm, brand och insekter. Vi måste ha en hållbar plan för något som har ett så stort värde som en skogsfastighet. Många skogsägare ser dock sina planer och mål bli omkullkastade på grund av för högt viltbete.

Ett av de första reportagen som jag gjorde för ATL handlade om problem med för mycket älgbete på tallskogen i Dalsland. För inte så länge sedan ringde skogsägaren som jag intervjuat för drygt tio år sedan. Han sa att det är värre nu än det var då. Kunde jag möjligen skriva något igen?

Jag gav honom inget riktigt svar för jag, liksom många andra, drabbas då och då av känslan av att vi inte vill tjata om viltbetning eller fodertillgång. Ingen verkar ändå lyssna utan det är bara som att röra om i ett getingbo.

Ibland känns det som om det bara är de mest extrema åsikterna bland både jägare och markägare som kommer fram och alla vi som är lite mer lagom i våra åsikter orkar bara ducka i debatten.

Här fungerade mötet om ståndortsanpassning som en arena för oss lite mer moderata.

Det digitala arrangemanget slutade dock i samma konstaterande som så många andra sammankomster gjort, nämligen att vi måste lösa frågan om skog och vilt och fodertillgång och klövvilt måste vara i balans. För det krävs mer än ett digitalt möte. Men det är verkligen dags att gå från ord till handling. En klimatanpassad skog kräver ståndortsanpassning. I Sydsverige betyder det att skogen måste innehålla mer än gran och björk.

För att möta framtidens klimat måste vi ha en skog som är robust och tålig mot storm, brand och insekter. Många skogsägare ser dock sina planer och mål bli omkullkastade på grund av för högt viltbete, skriver ATL:s krönikör Birgitta Sennerdal.

En klimatanpassad skog kräver ståndortsanpassning, skriver ATL:s krönikör.

”Dags att gå från ord till handling om framtidens skog”

Lantbruk

Dags att gå från ord till handling om framtidens skog, skriver ATL:s krönikör Birgitta Sennerdal.