Krisen knäcker mjölkbonden

Det har skrivits på denna sida förut men det förtjänar att upprepas: mjölkbönder är beundransvärda människor. De backar inte för mycket arbete eller för att utsätta sig för vädrets, politikers, världsmarknadens, konsumenters, sociala medier-tyckares och andras nycker.

Dessutom är deras ersättning ofta inte alls i närheten av vad den borde vara för att kompensera för detta.

Det här gäller förstås för alla kategorier av bönder, men mjölkbönder är nog särskilt utsatta för faktorer som de har svårt att påverka, och deras verksamhet är sådan att den inte låter sig justeras snabbt efter förändringar.

Deras verksamhet är också sådan att den ger särskilt gott om kollektiva nyttigheter.

Därför är det dystert att konstatera att den svenska mjölkproduktionen är illa ute. Det har också skrivits på denna sida upprepade gånger. Men eftersom det är sant tål det att upprepas.

Mjölkproduktionen står inför ett stålbad, skrev jag i september i fjol. Arla hade just sänkt avräkningspriset, Rysslandskrisens effekter var påtagliga liksom Kinas importminskning, och det producerades mycket mjölk över hela världen. Och EU:s mjölkkvoter försvinner till våren.

Allt det här gäller än. Arla har sänkt sitt pris ytterligare. Möjligen kommer en prishöjning i slutet av året till följd av dämpat utbud. Det tar som sagt tid att justera produktionen.

Det här står i bjärt kontrast till alla hejarop som höjts genom åren: håll ut, för långsiktigt ökar konsumtionen i världen, och vi har goda förutsättningar för mjölkproduktion i Sverige!

Det kan vara sant, men lika troligt är att det långsiktigt är dödsdömt att producera mjölk i Sverige. För vad är det som egentligen talar för att svensk mjölkproduktion skulle klara sig i EU och på världsmarknaden?

Vi har högre kostnader än konkurrentländerna och särregler som förvisso ger mejeriprodukterna ett mervärde men som få konsumenter är bredda att betala för. Och i Arlas fall ska ju mervärdet delas med Arlaleverantörer i andra länder.

Arlas avräkningspris gäller för en mycket stor del av den svenska mjölkproduktionen, och det priset är detsamma för alla Arlas leverantörer oavsett land och kostnadsläge.

Det ställer stora krav på Arlas ledning att förklara hur det ska gå ihop långsiktigt. Och på de förtroendevalda i styrelsen.

Nu har det svenska representantskapet krävt att fördelningen mellan efterlikvid och konsolidering ska justeras så att bonden får mer i efterlikvid. Det är ett högst rimligt krav. Ju hårdare pressade Arlabönderna är desto sämre förståelse för de ständiga utlandssatsningarna.

På torsdag ordnas mjölkkrisdag i riksdagen. Det är ett vällovligt initiativ, men även om politikerna där skulle gå med på något konkret tar det lika lång tid i politiken som i mjölkproduktionen att ställa om.

Ica och Axfood gör miljardvinster och utropas till vinnare på börsen. Arlas koncernchef tar extraknäck som ordförande i smyckeföretaget Pandora. Arlas medlemmar hotas av konkurs.

Det är mycket som krävs av dem som ska ”hålla ut”. De som gör det är sannerligen beundransvärda människor.