Konkurrenskraften behöver vässas

Återstår formella omröstningar. Knappast något som förändrar någonting. Viktigare är att medlemsländerna ska besluta om tillämpningen av den nya politiken.

Som med alla reformer av jordbrukspolitiken måste anpassningar av den gemensamma politiken göras till de olika förhållandena i medlemsländerna – det skiljer ju en del mellan Portugal och Finland, till exempel.

Allt som luktar åternationalisering av politiken är oroande för en svensk bonde. Vi kan kritisera EU:s jordbrukspolitik hej vilt, men vi kan vara förvissade om att den är bättre än en hemvävd.

De tidigare reformerna, från 1990 och framåt, har varit lyckade. Små steg, men i rätt riktning mot mer marknadsekonomi.

De förra jordbrukskommissionärerna Franz Fischler och Mariann Fischer Boel var skickliga i att få ihop det, låt vara att gårdsstödet har fått negativa konsekvenser. Men dagens kommissionär Dacian Ciolos reform lovar inte särskilt gott.

Hans mål var att förenkla (som alltid) och att göra politiken mer aptitlig för EU:s skattebetalare.

Det skulle ske genom att gröna krav införs, ett tak sätts på de högsta stöden och att stöden utjämnas mellan länder och gårdar.

Det gick inte så värst. Förenklingen blir i stället raka motsatsen.

Förgröningskraven och stödtaken kommer mest att glädja jurister och ekonomikonsulter utan att miljön för den skull gynnas nämnvärt. Inte tar reformen udden ur den ständiga kritiken mot politiken heller.

Gör reformen EU:s jordbruk mer konkurrenskraftigt? Gör den Sveriges jordbruk mer konkurrenskraftigt inom EU?

Eftersom EU inte lämpar sig för bulkproduktion vill alla kommissionärer att EU:s jordbruksprodukter ska förädlas och säljas med kvalitetsargument. Det har vi hört förut – så har Sverige försökt att göra med uselt resultat.

Svaret är därför, förmodligen och dessvärre, nej på båda frågorna.

Landsbygdsprogrammet har kapats i Sverige. EU har inlett frihandelsförhandlingar med USA, och på sikt får vi nog ett Mercosuravtal. Konkurrenskraften måste vässas betydligt.