Sara Johansson

Det finns inget större hot. Inte mot någon bransch, och definitivt inte mot lantbruket. Klimatet tillhör ju själva grundförutsättningarna för de gröna näringarna, och när det inte bara förändras utan blir mer oförutsägbart är det bönder och skogsbrukare världen över som märker det först. Svenska lantbrukare hör inte till de värst drabbade. Än. Men det är tröst för ett tigerhjärta när det ändå innebär ökad risk för torka, stormar och nya skadegörare.

Hopp: Klimatkrismedvetenhet

Det går inte så snabbt som det borde, och det bullras en del i tomma tunnor, men insikten om vad klimatförändringarna innebär, och vad som krävs för att möta dem, har aldrig varit så spridd som nu. Alla beslutsfattare som inte medvetet undviker kunskap i frågan vet att lantbruket har en nyckelroll. Ska lantbruket klimatomställas måste även stödsystem och regelverk genomgå samma process. Det har funnits goda argument för sådana omställningar tidigare, men de har aldrig varit så tunga som nu.

Ett förändrat klimat kräver förändrat företagande. Vad växer bäst, på åkern och i skogen, under de nya förutsättningarna? Och, om man vill göra något för att inte förvärra situationen, vad kan jag, i min verksamhet, göra för att minska min klimatpåverkan? Har man inte ställt sig den frågan redan själv, blir man snart varse att konsumenterna, och politikerna, gör det. Klimatfrågan är högprioriterad på alla politiska nivåer, och ingen har missat att lantbruket har fötterna på både gasen och bromsen när det gäller klimatutsläpp.

Klimatet är den ojämförligt största och viktigaste frågan för lantbrukets framtid, både på politisk nivå och för den enskilda lantbruksföretagaren. Men krisen ger också hopp om nödvändiga förändringar, skriver ATL:s Sara Johansson.

Men krisen ger också hopp om nödvändiga förändringar, skriver ATL:s Sara Johansson.