– Jag räknar mig som norrbottning, säger Johanna Mörtberg som bodde sina sju första år i Stockholm, sedan i Luleå till 18 års ålder för att därefter åter flytta till Stockholm.

Hur har det varit att bli med skog, Johanna Mörtberg?

– Skräckblandad förtjusning. Mycket pappersarbete som avskräcker, men samtidigt är det roligt att äga skog och förvalta ett familjearv. Det är också lite nervöst, jag vill inte att den inte missköts, och det finns alltid något att göra.

Har själva ägandet ändrat din syn på skogen?

– Jag har blivit mer medveten och håller koll på skogsfrågor i media. Tidigare har jag inte haft så mycket åsikter kring skog, men nu berör de ju mig. Sedan kan det ibland vara svårt att förstå att det finns så mycket konflikter kring skog, till exempel offentliggörandet av avverkningsanmälningar. Det skulle inte behöva vara så, men samtidigt inser jag att det är naivt tänkt.

Hur är det att vara skogsägare på distans?

– Nu i början har jag haft mycket hjälp av min pappa och mina släktingar som bor i Norrbotten. Men det är klart att det är svårt att snabbt kontrollera saker i skogen vid oväntade händelser, som till exempel storm. Mycket kan göras digitalt, men det räcker inte, ibland måste man ut i verkligheten.

Vad vill du göra med din skog?

– På kort sikt blir det att följa skogsbruksplanen och inte ta sig vatten över huvudet och försöka göra allt på en gång. På lång sikt gäller det att förvalta och vårda det som finns så gott jag kan. Under min tid kommer det inte att bli någon större ekonomisk avkastning. Visst vore det trevligt om jag kunde få ut en slant, eller åtminstone få det att gå runt, men det är nog först om en till två generationer som det kan bli någon avkastning.

– Men jag har inte något stort behov av att tjäna pengar på skogen. Jag skulle inte ha något emot om det blev något naturvårdsområde eller liknande på marken. Men generellt tycker jag skogen ska brukas, det är en resurs som kan nyttjas under många generationer, men det ska göras med förnuft.

Var det rätt att köpa skog?

– Jo, det tror jag faktiskt, det har jag inte ångrat. Det är stort att äga mark som dessutom har gått i arv i familjen. Det har varit känslosamt på ett sätt som jag inte trodde. Det handlar mycket mer om ursprung och identitet än vad jag först trodde.

I artikelserien Skogsägarskolan har Johanna Mörtberg berättat om sin tid som nybliven skogsägare. Del fyra blir den sista i serien, men Johannas skogsägande lär fortsätta.

I artikelserien Skogsägarskolan har Johanna Mörtberg berättat om sin tid som nybliven skogsägare. Del fyra blir den sista i serien, men Johannas skogsägande lär fortsätta.