Jordbruket måste få bättre villkor

”Upphandlingen är avgörande”, sa Gustav Fridolin, Miljöpartiet, vid LRF-stämmans politikerdebatt i förra veckan.

”Upphandlingen är helt avgörande”, sa Annie Lööf, Centerpartiet.

”Upphandlingen är en av nycklarna för att rädda den svenska landsbygden”, klämde Marit Paulsen, Folkpartiet, i med.

Det är utmärkt att ledande politiker har förstått problematiken. Dessvärre verkar det nästan som om de tror att de klarar sig undan vidare ansvar för det allmänna läget genom att ivra för mer svenskt i offentliga kök.

För sanningen är att det knappast räcker. Den offentliga sektorn köper mat för runt tio miljarder, men dess andel av livsmedelsmarknaden total är fyra procent. Om hälften är importerat och den svenska andel dubblas är det fortfarande bara fyra procent. Men varje miljon till näringen är förstås viktig.

Det här resonemanget kan man föra om ekologisk produktion, egen förädling, gårdsbutiker, Bondens egen marknad med mera. Det är viktiga bidrag och för vissa företag kan sådant vara en framgångsrik väg att gå, men det gäller långt ifrån alla.

För det är svårt att lyckas med till exempel vidareförädling av de egna produkterna. Det krävs särskilda egenskaper hos företagaren, och, naturligtvis, en produkt med särskilda egenskaper.

I ATL den 16 maj skrev vi om Per Karlsson i Laholm och Stellan Ericsson i Lidköping och deras arbete med att tillverka och lansera korv av eget märke. Det är förknippat med ett enormt arbete och stora kostnader innan det blir någon förtjänst. Om det blir någon alls.

Inte ens ett avtal med Ica, som Per Karlsson har, är någon garant för att försäljningsbiten ska vara avklarad. Man måste hela tiden försvara den egna produktens plats på butikshyllan.

De rödgröna partiernas närmast naiva tro på att bara det är småskaligt och ekologiskt så blir det bra räcker inte. Det måste till bättre villkor för jordbruket i stort för att nedgången ska brytas.

Det måste vara rätt proportioner på saker och ting. Nischer räddar inte svenskt jordbruk.